Alla ni som känner mig väl, vet att jag har några väldigt starka rädslor. En av de allra starkaste, och som hindrat mig genom åren, är min starka flygrädsla. Den är tätt sammanlänkad med min rädsla för eld, bl.a efter att ha varit med den kvällen i februari 2008, då kårhuset i Borås brann ner och kostade två unga människor livet.
Min största rädsla är att befinna mig på ett flygplan, som samtidigt börjar brinna…
Ja, jag vet, statistik talar emot, det är farligare att köra bil, cykla, promenera, ja antagligen farligare att utsätta sig för de allra flesta saker vi gör dagligen. Men ändå.
Rädslan är allt annat än en rationell känsla.
Så mötte jag kärleken. I Stockholm. En man som arbetar med, är fascinerad av, och älskar – sina flygplan och flygplatser! Helt plötsligt befann jag mig i en situation där jag var tvungen att övervinna min rädsla. Ja alltså, det går att åka tåg och/eller bil till Stockholm, men när man börjar inse att man ungefär varannan helg vill ta sig 120 mil, fram och tillbaka, kors och tvärs genom landet, så börjar man förstå att flyget blir en möjlighet, inte rädsla.
Bortom rädslan, där finns möjligheterna!
Om det sen gäller att stå och tala inför 500 personer på SETT, flyga flygplan jorden runt, eller våga tro på sig själv, ha tillit till sin egen förmåga och testa de saker som man tror på fullt ut, ja det är egentligen strunt samma. Den fantastiska känslan som infinner sig när man vågar – är densamma!
Idag kom det ett brev på posten. Av hänsyn till att jag inte vet om personen i fråga vill bli omnämnd eller ej, väljer jag att inte skriva vem personen är, men denna person, en person jag bara mött som hastigast AFK, men ”träffat” betydligt oftare på nätet, gjorde mig både rörd och oerhört glad!
När jag öppnade kuvertet låg där ett handskrivet brev och ett helt fantastiskt halsband, med inskriptionen fearless. Ett halsband som var så mycket jag, att jag fick rysningar. Som att personen i fråga sett rakt in i mig och visste precis.
Brevet och gåvan var ett tack. Ett tack för att jag gett personen inspiration, och modet att våga.
Jag tar mig friheten att citera en utav raderna från brevet, och jag hoppas personen i fråga inte tar illa upp…
”Du är en stor del i hur jag nu jobbar, att jag har hittat en än större glädje i undervisningen och vågat mer.”
Att få läsa sådana rader gör mig så oerhört glad. Och stolt. Och tacksam.
Början av denna sommar var läskig. Skulle jag tacka ja till ett jobb som innebär att jag lämnar tryggheten i klassrummet och ge mig ut på osäker, men spännande mark, eller tacka nej och inte veta var de nya vägarna skulle leda?
Jag valde att se bortanför rädslan inför det nya, okända, och tacka ja till att vara en av verksamhetsutvecklarna i Halmstad kommun. Jag hoppas att jag kommer kunna bidra med just det som personen skrev i brevet, att få fler att våga!
Mitt löfte till mig själv detta läsår är att fortsätta vara modig, våga röra om, inspirera, engagera och samtidigt fortsätta utmana mina egna rädslor.
Och en sak är säker, hädanefter kommer jag ha en ständig påminnelse runt halsen, om det häftiga i att faktiskt våga övervinna sina rädslor!
”Do one thing that scares you every day” E. Roosevelt
