”Hej, vi skulle gärna vilja se dig som en av våra nya verksamhetsutvecklingskonsulter till hösten. Jobbet är ditt om du vill ha det”
Ett kort telefonsamtal, en fredag veckan efter midsommar, vände helt plötsligt upp och ner på mina planer, tankar och funderingar inför hösten.
Ja, alltså, nu är det ju inte så att det kom som en blixt från en klar himmel, i våras skickade jag in en ansökan när tjänsterna låg ute, mest för att jag tänkte att det skulle vara spännande att få komma på intervju och lyssna på vilka tankar som finns på förvaltningen just nu om skolutveckling inom Halmstad kommun.
Av ca 70 sökande var jag en av 16 som blev kallade till intervju. 5 stycken, både skolområdeschefer och verksamhetsutvecklare, satt i en timme och ställde oerhört intressanta frågor som skapade många och spännande diskussioner kring skolutveckling. Jag kan inte säga att jag förberett mig minutiöst, jag gick in och var mig själv, gav mina flippade tankar kring skola, värdegrund, demokratiuppdrag och beskrev mitt driv att skapa lust till livslångt lärande.
Några veckor senare blev jag kallad till djupintervju. Jag valde, på eget bevåg, att flippa intervjun, och skickade in en text där jag beskrev vad jag vilar min undervisning på, vilken teoretisk bakgrund jag utgår från och några av de metoder som jag använder mig av i klassrummet. Syftet med detta var att genom den flippade metoden, skapa förförståelse hos de som skulle hålla i intervjun, vilket bidrar till att frågorna kan fördjupas och samtalet utvecklas betydligt mer än om en part kommer utan denna förkunskap. På detta sätt ville jag även i praktiken visa på vilken vinst man kan göra genom att flippa, inte bara lektioner, utan även andra möten inom skolans värld. Hur ett samtal kan förändras och hur ett möte istället kan användas för att mötas.
Tydligen så är Halmstad Kommun redo för lite flippade tankar, eftersom de ringde upp mig tre dagar senare och erbjöd mig jobbet.
Jag ringde min vän X, en lärare och vän som alltid säger exakt vad hon tycker och som ofta har rätt ;) ”Ja, det är ju märkligt, att alla ni som säger att ni älskar att undervisa, helt plötsligt väljer att göra massa annat istället. Föreläsa, skriva böcker, jobba med skolutveckling. Borde ni inte älska att vara i klassrummet istället?”
Alltså hon har rätt. Till viss del. Jag sökte inte jobbet för att jag ville bort från någonting. Och ja, jag älskar att undervisa. Jag såg fram emot höstens utmaningar, med tre klasser i nian i SO. Hur jag skulle samarbeta med NO:läraren i mycket större utsträckning, hur jag skulle ta emot en ny sjua, jag hade t.om börjat skapa de stora frågorna inför första kursen som skulle handla om flodkulturer och tidiga civilisationer.
Jag sökte inte jobbet för att jag ville bort från något. Utan för att jag ville till.
I många år har jag sett alla goda exempel, både från min egna skola, från mina barns skola, från skolor där mina vänner arbetar. Goda exempel som borde spridas och lyftas runt om i Halmstad.
Jag har också haft mina egna tankar och funderingar kring hur Halmstad kan fortsätta att utveckla epitetet ”kunskapsstaden”, tankar kring likvärdig skola, IKT och framtidsvisioner.
Jag tänker så här, nu har jag chansen att kunna få en större förståelse och insikt i hur framtidens skola i Halmstad kommun planeras och tar form. Och i min lilla, lilla roll, hoppas jag kunna bidra med mina tankar om värdegrund, förmågor, formativ undervisning och skolutveckling modell Timperley.
För om jag inte testar, om jag inte vågar prova, hur ska jag då veta om det är något för mig, eller inte?
I arbetet som skolutvecklare tänker jag att jag vill vara där skolutveckling sker, nämligen ute på skolorna. Ja, jag förstår ju att arbete måste förberedas, planeras, utvärderas och analyseras, precis som all undervisning som jag bedrivit i 14 år på Östergårdsskolan.
Men som skolutvecklare vill jag finnas nära lärarna, nära eleverna. Jag vill lyfta fram alla de goda exemplen som jag vet redan finns där ute i verksamheterna, jag vill utmana lärarna att fortsätta utveckla dessa fantastiska idéer. Jag vill synliggöra allt det som Halmstad kommun gör som lyfter skolor, men jag vill även vara med och utveckla sådant som vi har möjlighet att bli bättre på.
Min första tanke var att nu kommer jag ju inte längre vara Fröken Flipp. Vem kommer jag vara nu? Fröken Verksamhetsutveckling? Nej, i mitt flippade namn sitter inte mitt flippade klassrum.
I mitt flippade namn, sitter min kunskapssyn. I mitt flippade namn sitter min förmåga att vända in och ut på hur skola och kunskap har sett ut och förmedlats genom åren, hur dagens samhälle ser ut och hur skolan ska kunna möta, inte bara dagens, utan även framtidens samhälle.
I mitt flippade namn, sitter min glädje, min entusiasm och min vilja att våga. Våga förändra och utmana.
Jag kommer förbli den samma. Jag kommer fortsätta att vara samma Fröken Flipp som alltid. Men förhoppningsvis kommer även jag, bli både utmanad och ifrågasatt. För att på så sätt själv kunna utvecklas, både som pedagog och som människa.
Denna blogg kommer givetvis finnas kvar. Men kommer kanske få ett litet annorlunda fokus. Från pedagogisk utveckling i klassrummet till mer fokus på pedagogisk utveckling i ett större perspektiv.
Eller asch, jag vet inte. Kanske kommer mina tankar som dyker upp kretsa både kring det lilla perspektivet i mötet med den enskilda människan, likaväl som det större perspektivet kring visioner, mål och framtidstankar. Precis som alltid.
För är det något som jag märkt under alla år, så är det i det lilla perspektivet, i de dagliga mötena med den enskilda människan, som den största och djupaste förändringen sker.
En ny start – en nystart. Men min passion för undervisning, skolutveckling och min önskan att vilja bidra med tankar och reflektioner förblir densamma!
