Barn uppför sig om de kan.
Barn uppför sig om de vill.
I skollagens 7 § står att läsa följande:
”I grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan får en lärare visa ut en elev från undervisningslokalen för högst återstoden av ett undervisningspass, om
- eleven stör undervisningen eller på annat sätt uppträder olämpligt, och
- eleven inte har ändrat sitt uppförande efter uppmaning från lärare. ”
Vidare står att läsa att en rektor och/eller lärare får besluta om utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering vid en annan skolenhet samt avstängning för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.
Barn uppför sig om de kan.
Barn uppför sig om de vill.
Jag är fullkomligt övertygad om att det finns barn som inte ”uppför sig”, trots att de har förmågan att göra så. Barn som söker uppmärksamhet, som vill bli sedda. Barn som testar oss vuxna, var gränsen går och hur långt vi är beredda att flytta på den. Barn som undersöker hur konsekventa vi vuxna är i vårt agerande och barn som vill testa på att bryta regler. Som ett steg mot vuxenlivet.
Jag minns när jag gick i ettan. Jag och min kompis Anna tog följe varje dag till och från skolan. En morgon bestämde vi oss för att ”testa” hur det var att komma för sent. Vi saktade ner stegen när vi närmade oss skolgården och jag minns tydligt hur Yvonne, vår lärare, kom ut på trappan, fick syn på oss och ropade att vi skulle skynda oss. Likt små rebeller sprang vi fnissande över skolgården och kom sist in i klassrummet.
Att uppföra sig, innebär att jag visar respekt. Respekt för mig själv, såväl som respekt för de i min närhet. Mina kamrater, min lärare, min familj, ja vem eller vilka det än må vara. För barn som kan uppföra sig är konsekvenserna ovan, såsom kvarsittning, utvisning osv, inte av någon särskild nämnvärd betydelse. För barn som kan uppföra sig, är barn som är vana vid att kunna smälta in. Som inte är speciellt rädda för att hamna utanför, vid sidan om. Som inte har en ryggsäck lastad av tillfällen då de redan i tidig ålder blivit avvisade, utvisade. Ut ur gemenskapen. Av jämnåriga kamrater och av suckande vuxna.
Men för barn som inte kan. För barn som inte besitter förmågan att alltid kunna kontrollera och välja själva. Barn med olika behov, som aldrig riktigt känt att de kan spela efter givna spelregler. Oavsett om de befinner sig på släktmiddag, bland kompisar på fotbollsplan eller i en bänk i ett klassrum. Barn som ”stör undervisningen eller på annat sätt uppträder olämpligt” och som inte kan, hur mycket de än önskar att de hade kunnat, ändra på sitt beteende, enbart på uppmaning av kamrat eller lärare.
Jag är för ramar. Tydliga ramar. Struktur. Ordning och reda. Det är skolans, rektorns och lärarens uppdrag att skapa dessa ramar och strukturer som gör att varje elev ges möjlighet att lyckas i sitt lärande. Som ska synliggöra för eleven vad det är vi ska lära, hur vi ska lära och framförallt varför. Som ger stöd till varje elev, utifrån där eleven befinner sig i sitt lärande. Som synliggör mål vi arbetar mot och ger eleven de förutsättningar som krävs för att varje elev ska lyckas att ta sig ett steg närmare sitt utstakade mål.
En skola som utgår från att barn uppför sig om de vill, skapar regler. Sätter upp ordningsregler i klassrummet, läraren går igenom ordningsreglerna i klassen och ibland skickas även ordningsreglerna hem till föräldrar för påskrift. Föräldrar som redan där och då i magen vet, om deras barn kommer kunna spela efter givna regler. Eller inte.
En skola som utgår från att barn uppför sig om de kan, riktar istället frågan in mot den egna organisationen. Hur kan vi skapa en skola, en arbetsmiljö, fysiska förutsättningar med klassrum, korridorer, matsal, omklädningsrum, undervisning, lärmiljöer, digitala verktyg, stöttning, socialt nätverk som skapar möjligheter för varje barn att lyckas uppföra sig. Och framförallt, skapa förutsättningar för varje barn att lyckas.
Ett barn som gång på gång misslyckas, känner sig misslyckad.
Ett barn som gång på gång ges möjlighet att lyckas, känner sig lyckad.
Barn uppför sig om de kan.
Barn uppför sig om de vill.
Kanske är det faktiskt inte svårare än så.
Hur tänker du?
