”Vad är systematisk kvalitetsarbete för dig?”
Det var en av de frågor som ställdes till mig på min intervju till den tjänst jag har nu, som verksamhetsutvecklare inom Halmstad kommun.
Med sex personer, varav tre skolområdeschefer runt bordet, som väntade på svar, svarade jag på det enda sätt jag kom på just då. ”Tja, det är ju kvalitetsarbete som sker systematiskt”.
Och ja, i praktiken så visste jag precis vad systematiskt kvalitetsarbete innebär för mig, för det är så som jag, tillsammans med mina elever, ständigt jobbar. Vi skapar oss ett nuläge, vilka behov ser jag hos mina elever, hur många nyanlända har jag, vilka elever har behov av inläst material, visuellt? Vilka elever måste utmanas, vilka elever måste stöttas och vilka elever måste motiveras? Och framförallt, vad kräver detta av mig som lärare i klassrummet? Vilka verktyg måste jag använda mig av för att kunna möta dessa olika elevers behov och utmaningar?
När jag tagit fram de verktyg som jag tror passar just mina elever i deras lärande, t.ex språkutvecklande arbetsmetoder som EPA, modeller för att synliggöra förmågor och kunskapskrav, flippat klassrum för att skapa ett flerstämmigt klassrum, ja då kan jag inte slå mig till ro och tänka att nu löser sig resten av sig själv.
För mig består lärandet, både elevens och lärarens lärande, av en cykel. Mycket utifrån Timperleys cykel som avser just lärarens undersökande och kunskapsbildande cykel.
Här blir det oerhört tydligt att det är viktigt att inte det stannar vid att läraren ser till att skaffa sig de kunskaper han/hon behöver för att kunna möta elevernas behov, inte heller att det stannar vid att läraren de facto förändrar sin undervisning, utan att resultaten hela tiden följs upp och ett nytt ”nuläge” definieras och utifrån detta nuläge, nya utvecklingsmöjligheter lyfts fram för att ytterligare öka kvalitén i undervisningen.
Allt detta visste jag när jag satt på intervjun, det är så min undervisning sett ut de senaste tre åren. Men någonstans tänkte jag att det systematiska kvalitetsarbete på förvaltningsnivå såg annorlunda ut, därav mitt speglade svar ”kvalitetsarbete som sker systematiskt”…
Efter två veckor på nya jobbet inser jag att jag hade fel. Systematiskt kvalitetsarbete ser precis likadant ut på förvaltningsnivå, skolområdesnivå, som det gör i klassrummet. Och utgår från exakt samma formativa förhållningssätt som min undervisning i klassrummet.
Av min skolområdeschef fick jag förra veckan boken ”Resultatanalys i skolan” av Jonas Österberg. En bok med fokus på betydelsen av en skolutveckling som sker med utgångspunkt i varje skolas identifierade utvecklingsbehov. En analys som tar sin utgångspunkt i den forskning som handlar om just de faktorer som leder till förbättrade resultat. En analys som även behöver ske systematiskt för att sedan kunna ligga till grund för den fortsatta utvecklingen – och hur den ska ledas och organiseras.
En av de vänliga råd jag fick när jag funderade på att söka denna tjänst var att det nog egentligen inte var en tjänst för mig. Att jag ska vara ute i klassrummet, göra skillnad för eleven, inte sitta vid ett skrivbord med verksamhetsrapporter och analyser. Men redan nu ser jag, hur allt faktiskt hänger ihop.
Det var först när jag började blicka inåt, fundera kring hur jag kan förändra min undervisning, anpassa min undervisning utifrån eleverna, istället för att försöka anpassa eleverna till min undervisning, som jag också fick ett annat resultat. Så många gånger jag frågat specialpedagoger hur jag ska arbeta med enskilda elever i klassrummet, hur jag ska få de att lyssna på min genomgång. Jag har fått mängder av konkreta tips, allt från att eleven ska få ta en paus, sitta och rita samtidigt, ha en speciell plats i klassrummet, längst fram, längst bak, vid fönstret, vid dörren…
Men aldrig, aldrig under mina fjorton år som lärare, har en specialpedagog, eller någon annan för den delen, sagt till mig ”Men Lotta, istället för att anpassa eleven efter ditt sätt att undervisa, kanske du kan testa att anpassa ditt sätt att undervisa, efter elevens behov”. Tänk så enkelt, egentligen. Det flippade klassrummet är ett av dessa steg jag tagit, att kunna anpassa mina lektioner till alla elever, istället för att anpassa alla elever till min lektion…
Och det är först när en skola börjar blicka inåt, reflektera kring vilka elever som finns på skolan, elevernas behov, vad skolan behöver utveckla för att möta dessa elevers behov, vilken förändring som måste ske och vilka resultat uppföljningen visar att förändringen gav, som vi kan tala om skolutveckling på riktigt!
”På många skolor råder idag en planeringskultur. En stor del av lärarnas tid avsätts för planering av undervisningen. Mindre tid har ägnats åt att följa upp och utvärdera densamma. Vanligt är att utvärderingarna har begränsats till en dag efter läsårets slut. Underlag för dessa utvärderingar är ofta lärarnas egna åsikter och upplevelser, något systematiskt insamlat material har sällan funnits —De utvärderingsdokument som upprättats har varit att likna vid verksamhetsberättelser” (Österberg s.18)
För några år sedan kunde jag nickat igenkännande till det citatet. Mycket utav den analys vi gjorde, var inte en analys i ordets rätta bemärkelse, utan helt enkelt vår uppfattning som lärare kring vår egen undervisning. Fokus på vad vi gjort och vilka insatser utöver som krävts för att anpassa till olika elever, i form av mindre grupp, extra stöd osv. Väldigt sällan, eller aldrig, analys utav en samlad bild, vår och elevernas, kring undervisning och lärande.
Förra året var annorlunda. Vår dåvarande chef, Wictoria Pålsson, hade sammanställt resultat i form av betyg och nationella prov. I ämneslagen fick vi därefter en rad med fördjupande frågeställningar, där vi fick blicka inåt mot vår undervisning, och själva söka svar på det sifferunderlag hon sammanställt.
- Vad har vi gjort, eller inte gjort, i undervisningen som kan förklara resultaten?
- Hur har organisering av undervisning, arbetssätt och arbetsformer, våra förhållningssätt, förväntningar och kamrateffekter etc påverkat resultaten och måluppfyllelsen?
- Vilken forskning och erfarenhet kan vi ta hjälp av för att inhämta ny kunskap och vidga våra perspektiv?
(Stödmaterial för systematiskt kvalitetsarbete inom BUF)
Egentligen handlar det i grund och botten om, att den formativa undervisning, det formativa förhållningssätt, som pedagogen har i klassrummet mot sina elever, också är det förhållningssätt som pedagogen måste ha gentemot sin egen undervisning och sitt eget lärande. För att på så sätt kunna forma utvecklingsprocesser framåt.
I boken ”Resultatanalys i skolan” nämns begreppet ”Sanningens ögonblick”. Kvalitén avgörs i mötet mellan den enskilda pedagogen och eleven. Men jag skulle vilja vidga begreppet. Alla som är involverade i skolans verksamhet, från högsta beslutsfattare på förvaltningen, via skolområdeschefer, rektorer och pedagoger, ja, varje del i ledet är en del av hur kvalitén i skolan ser ut.
Sedan är det ju så, verksamheten är aldrig starkare än dess svagaste länk, oavsett var den länken befinner sig i kedjan. Men vi får heller aldrig tappa vår ödmjukhet, vår ödmjukhet inför det faktum att vi alla ständigt befinner oss i en lärandeprocess, där vi tillsammans ser till att föra skolans utveckling framåt och uppåt!
Den tanken jag främst tar med mig efter att ha läst Österbergs bok, är tanken på att komma till den punkt då vi kan ställa en skoldiagnos, istället för en elevdiagnos. Vad har just vår skola för förmåga att hantera elevers behov, istället för tvärtom?
Och ska vi hitta svaret på den frågan, måste vi ha ett kvalitetsarbete som sker systematiskt, ofta och tillsammans!
