Jag tänker tillbaka på tiden innan Twitter. På tiden innan jag började blogga, föreläsa, flippa. Vilken typ av lärare var jag då? Och vilken typ av lärare är jag idag? Och kan man säga att det finns ”olika” typer av lärare och i så fall, vilka är då dessa?
För lite drygt två år sedan bestämde jag mig för att börja flippa min undervisning. Men förändringen startade inte där. Förändringen skedde 2011, när den nya läroplanen skulle implementeras i undervisningen, och jag och mina SO-kollegor ställdes inför samma utmaning som alla andra lärare ställs inför varje lektion, varje arbetsområde, varje termin – hur sjutton ska man hinna med allt?
Det centrala innehållet var lika digert som alltid, om inte än mer detaljerat, och samtidigt lyftes vikten av förmågor fram i kunskapskraven på ett helt annat sätt än tidigare. Fakta ska läras ut, fakta ska läras in, samtidigt som förmågor ska tränas och bedömas. Hur ska allt hinnas?
Där någonstans började jag min flippade resa. När jag först hörde talas om det flippade klassrummet blev det ett ”Hallelujah-moment” (för att nu göra koppling till den hänryckningens högtid som ligger framför oss). Att jag som lärare kan skapa mer utrymme på lektionen till att låta eleverna öva det som jag faktiskt ska bedöma, förmågorna, och samtidigt lära ut fakta genom flippar, vilket gör att eleverna får helt andra förutsättningar att verkligen lära in fakta, var och en i sin takt, utifrån sina förutsättningar.
Men ett flippat klassrum är inte svaret på gåtan. Ett flippat klassrum kan vara en del av svaret, sedan handlar det till största del om hur du som lärare skapar struktur i din undervisning. Hur du formar lektionerna, vilka typer av uppgifter eleverna arbetar med, vilka verktyg du använder och sist, men inte minst, hur du involverar eleverna i undervisningen.
Det är den största förändringen som skett i min undervisning. Min undervisning är betydligt mer strukturerad, framförallt med hjälp av blogg, förmågor och formativ undervisning. Sedan involverar min undervisning idag eleverna på ett helt annat sätt än vad den gjorde för 2-3 år sedan. Tack vare sociala medier, kommunikation både i klassrummet och på nätet, känner eleverna en betydligt större delaktighet. Tankar och åsikter eleverna lägger ut på Facebook, tar jag tillbaka in i klassrummet och arbetar vidare med. Facebook är ett forum som eleverna är vana vid, där de dagligen, både uttrycker sina åsikter men framförallt, övar sin informationshanteringsförmåga. Genom att jag använder elevernas egna kanal, skapar jag ett forum där fler elever involveras och blir delaktiga. Givetvis är det viktigt att de elever som inte har Facebook inte hamnar ”utanför” diskussionen, därför väljer jag alltid att lyfta viktiga diskussioner som ägt rum i vår Facebook-grupp, även i klassrummet.
På Twitter och i andra sociala medier diskuteras det hej vilt. Om allt som rör metoder, undervisning och digitala verktyg. En del hävdar att det var bättre förr. Andra att det är bättre nu. Det diskuteras huruvida de twittrande lärarna egentligen mest twittrar för att få möjlighet att vinna Guldäpplen, föreläsa på SETT eller åka gräddfilen till en förstelärartjänst. Att det är alla andra lärare, de som inte syns och märks, som gör det ”riktiga” jobbet på golvet, de som inte tar ledigt för att åka på olika mässor och konferenser. För mig så har sociala medier, blogg, föreläsningar och mässor inneburit att jag utvecklats, både som person och som lärare. Men den största utvecklingen får jag dagligen, både i mitt klassrum där jag möter mina elever, i mitt arbetslag och i mitt ämneslag där jag möter mina kompetenta kollegor AFK.
Om en vecka åker jag till Stockholm och föreläser på SETT. Jag föreläser om min flippade resa, om värdegrund på riktigt, det som inte handlar om tomma ord utan hur jag gör värdegrunden till en naturlig del av min undervisning. Jag gör det av två skäl.
För att jag tycker det är så ofantligt kul att dela med mig av mina erfarenheter, tankar och idéer.
Och nummer två:
För att jag lovat mina elever att jag ska göra deras röst hörd, jag tar med mig deras budskap och kommer spela upp den film de tillsammans skapat.
”Du är som Blondinbella, fast du har Gekås istället för Prada” brukar mina elever säga. De ser inte i svart och vitt. De struntar i hur många guldäpple-nomineringar jag får, hur många följare jag har på Twitter och hur många som besöker min blogg. De struntar i om jag skriver krönikor, publicerar artiklar i pedagogiska magasin, om jag får sitta i paneldebatter och diskutera skolutveckling.
För eleverna är jag inte Fröken Flipp. För mina elever är jag Lotta. Samma Lotta som för tre år sedan, och samtidigt, en helt annan. Mitt engagemang för undervisning och skolutveckling är större än aldrig förr, och den energi som detta ger mig speglar sig även i mitt klassrum.
En elev konstaterade en fredag eftermiddag för två veckor sedan ”Lotta, det märks att du älskar ditt jobb”.
Den känslan kommer jag ta med mig och hoppas kunna förmedla på SETT-mässan! Jag är inget fan av tanken på ”vi och dom”. Jag tror inte det finns olika typer av lärare. Det finns olika typer av människor. Vi måste börja utnyttja varandras styrkor, istället för att se ner på varandras svagheter.
Jag hoppas jag får möta en hel massa olika sorters människor, och du, ser du mig i vimlet så kom fram och säg hej!
Vi ses på SETT!
