Jag har under helgen med stor nyfikenhet och intresse följt den diskussion som förts i sociala medier kring huruvida the Big five är ett adekvat verktyg att använda för att synliggöra förmågorna i läroplanen, eller, om det de facto, ställer till med än mer förvirring. Här är mitt försök att nyansera diskussionen, vända och vrida på begreppet ”the Big five”, vilka möjligheter jag sett i mitt klassrum tack vare ”förmågetänket”, men även vilka utmaningar jag ser när man onyanserat plockar upp ett verktyg, sätter det i sin egen verktygslåda och börjar hamra och spika, innan man riktigt reflekterat kring om det är en såg eller hammare man egentligen behöver just nu…
Låt oss ta det från början.
2011, när den nya läroplanen trädde i kraft, hade jag precis avslutat en fjärde omgång av mammaledighet. Kommer tillbaka till jobbet, ni vet lite sådär halvrostig och i behov av en omställningstid från ”mamma-vardagen” till ”lärar-vardagen”. Jag minns att på mitt skrivbord låg det en ”välkommen-tillbaka” present. Den nya läroplanen. Mina kollegor hade, några månader tidigare, fått åka i väg på konferens för att sätta sig in i vad de nya styrdokumenten innebar i praktiken för just deras undervisning. Det tillfället missade jag av förklarliga skäl, och min startsträcka efter mammaledigheten blev därför obefintlig. Ner i startblocken och kör!
Min första fråga jag ställde mig var hur ska jag kunna synliggöra allt detta innehåll för mina elever? Jag undervisade i samtliga fyra SO-ämnen samt engelska. Vid denna tidpunkt hade jag mellan 60-70% av elever med annat modersmål (en siffra som tre år senare var närmare 85% och i vissa klasser hade jag upp till 90% elever med annat modersmål).
Om jag ska kunna begära att eleverna ska nå kunskapskraven, måste jag givetvis kunna synliggöra vad som krävs för att eleverna ska nå dit. Om jag ska kunna synliggöra vad det är vi ska arbeta med, och i vilket syfte, är jag givetvis tvungen att kunna konkretisera texten i såväl syftesdelen, centrala innehållet som kunskapskraven. Inte nog med det, jag är även tvungen att fundera ut hur jag kan synliggöra en röd tråd mellan dessa delar, så att eleverna förstår vad vi gör, varför vi gör det vi gör och att det vi tränar på lektionen även är det som eleverna sedan blir bedömda utifrån.
Som ett stort paraply över allting låg ordet förmågor.
Förmågor som eleverna ska ges möjlighet att träna på, utveckla och bedömas utifrån.
För att vara helt ärlig så satt jag en hel del på min kammare och klurade kring i vilken ände jag skulle börja. Jag ville konkretisera, förtydliga, men inte förenkla. Jag tog med mig frågan till min ämnesgrupp på Östergårdsskolan, där två av mina kollegor påpassligt nog hade varit på ett nätverk som anordnades i kommunen för SO-lärare. De hade med sig artikeln ”Lägg krutet på The Big Five” av Göran Svanelid. Tillsammans läste vi artikeln och kände allihop att här hade vi något som vi möjligtvis skulle kunna använda oss av i undervisningen.
Vi gick tillbaka in på våra kammare och reflekterade kring det vi läst. Veckan efter tog vi återigen upp diskussionen i ämneslaget och resonerade kring om vi ansåg att det här var ett verktyg som vi skulle kunna använda oss av, och som skulle kunna gynna våra elever. Vi var överens om att det absolut var värt att pröva. Sen följde ett gediget arbete. De fem stora djuren på savannen gjorde jag och mina elever om till fem OS-ringar, detta efter samtal kring, och synliggörande av, hur förmågorna sitter tätt sammanlänkade och att det är sällan (eller aldrig) som man kan isolera en förmåga från övriga.
The Big Five blev med tiden ett naturligt verktyg för mig, mina kollegor och våra elever. Något som var levande i planeringen, i uppgifterna vi tränade och i uppgifterna som eleverna blev bedömda utifrån. Men, och här kommer en av de allra viktigaste aspekterna, Big Five användes alltid utifrån ett ämnesspecifikt kunskapsinnehåll och förmågorna som bedömdes var alltid kopplade direkt till kunskapskraven.
För att ta ett konkret exempel.
I religion står det i syftestexten att eleven sak ges möjlighet att utveckla sin förmåga att analysera kristendomen, andra religioner och livsåskådningar samt olika tolkningar och bruk inom dessa. Detta fortsätter sedan som en röd tråd genom det centrala innehållet där det bl.a lyfts fram att eleverna ska känna till centrala tankegångar inom de fem stora världsreligionerna, varierande tolkningar inom världsreligionerna, huvuddragen i världsreligionernas historia och sambandet mellan samhälle och religion i olika tider och på olika platser (för att nämna delar av det centrala innehållet).
Går vi sedan vidare till kunskapskraven står det att eleven ska kunna före resonemang om likheter och skillnader inom och mellan några religioner och andra livsåskådningar. Eleven kan utifrån undersökningar om hur religioner kan påverkas av och påverka samhälleliga förhållanden och skeenden beskriva enkla samband […]
I alla dessa delar lyfts analysförmågan fram. Men, bara för att en elev har en väl utvecklad förmåga att se samband mellan olika religioner eller mellan religion och samhälle, betyder inte det att eleven per automatik har ett högt betyg i samma förmåga utifrån ett annat ämne.
Låter det krångligt?
Tänk så här. Jag är en hejare på att beskriva historiska samband. Se orsaker och konsekvenser och hur olika separata händelser bildar en händelsekedja. Men, och tro mig, skulle någon be mig använda olika teorier för att beskriva fysikaliska samband i naturen skulle det inte gå lika lätt…
Samma förmåga. Men kopplat till helt olika ämnen.
Så ja, The Big Five är ett fantastiskt verktyg för att synliggöra förmågorna som går som en röd tråd inom och mellan olika ämnena.
Men nej, The Big Five kan aldrig kopplas ”bort” från det ämnesspecifika innehållet och kunskapskraven.
Och nej, The Big Five kan heller inte tas ur ett sammanhang och oreflekterat sättas in i ett annat. Det som sker då såg vi prov på i helgen. En förälder hör av sig till Skolverket med frågan huruvida The Big Five är de förmågor som bedöms på högstadiet.
Föräldern i fråga bifogar även en pentagon som pedagogen använt för att synliggöra förmågorna som eleverna blir bedömda utifrån. Skolverkets svar var klart och tydligt, nej, The Big Five är inte ett begrepp som finns i skolans nationella styrdokument. Vilket är helt korrekt.
Men, det varken föräldern eller Skolverket reflekterade eller reagerade över, är att den pentagon som lyfts fram i inlägget inte alls var tänkt att användas på högstadiet. Pentagonen är skapad av Therès Åkerblom, legitimerad förskollärare och mig veterligen har hon aldrig undervisat på högstadiet. ”Diamanten” skapades utifrån ett förskoleperspektiv. För att lyfta fram förmågorna i Lpfö.
”Vad konstigt?” kanske ni tänker. ”Märkte inte pedagogen på högstadiet det när hen valde att använda just denna pentagon?”
Nu till det finurliga i kråksången. Förmågorna i Lpfö och förmågorna i Lgr 11 är exakt de samma! Rätt klokt och självklart – inte sant? Det livslånga lärandet, förmågorna som vi ska utveckla genom hela livet, som vi börjar utveckla i tidig ålder och fortsätter utveckla genom hela livet, genom alla stadier. Därför, till pedagogens försvar, tänker jag att det är inte så himla konstigt. Hen hittade pentagonen på nätet (och ja, den är verkligen värd att ta en titt på!) men, och här är jag medveten om att jag gissar, hen kanske inte hade, eller inte tog sig, tid. Tid att reflektera kring syftet med pentagonen, hur den skulle anpassas efter just hens elever, syfte och ämne.
Big Five matris skapad av Theres Åkerblom
Nej, jag är inte ute efter att lyfta fram ett ”misstag” som en enskild pedagog har gjort. Tro mig, jag har gjort betydligt större misstag än så! Men jag väljer att lyfta det för det är en viktig del i debatten kring The Big Five (eller vilket annat verktyg och metod som helst). Hur anpassar vi det till vårt syfte, våra ämnen och framförallt till våra elever?
I boken Vänd på tanken lyfter jag och Stefan Hertz fram förmågetänket ur olika perspektiv.
Big Five är en tolkning av kursplanernas texter och ska inte ersätta kursplanen eller de ämnesspecifika färdigheterna. Det är en bra, sammanhållen metod som behöver användas med både eftertanke och med delvis omtolkning till hur du som lärare ska göra med just den här klassen, eller med just den här eleven. Ingen pedagogisk metod är heltäckande, utan man behöver skapa en verktygslåda med en uppsättning metoder hämtade från olika modeller och pedagogiska synvinklar. Att försöka hålla sig till enbart en modell eller metod har visat sig leda till att man missar väsentliga delar i ett helhetsperspektiv” (Vänd på tanken, 2016)
Oj, det blev ett långt inlägg. Längre än jag tänkt från början. Men ändå känns det bara som jag skrapat på ytan.
Det viktigaste jag vill ha sagt ändå är, oavsett om du använder Big Five eller inte, Grej Of the Day eller inte, En Läsande Klass eller inte (ja, ni ser, listan kan göras lååång..) så är det våra styrdokument som är i fokus och, viktigast av allt- se till att din undervisning utgår från just dina elevers behov – fyll på din verktygslåda med så många verktyg, metoder och strategier som möjligt, men använd de klokt, med reflektion och med eftertanke!
