Kvalité. Visst kan vi vara överens om att vi alla vill ha en hög och likvärdig kvalité på undervisningen i klassrum runt om i Sverige. Vi alla som på ett eller annat sätt arbetar med utbildning och lärande runt om i vårt avlånga land, visst är det så att vi går till jobbet varje dag med tanken att vi ska ge alla elever den allra bästa tänkbara undervisningen och förutsättningar för att kunna utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare? Och som förälder, visst är det så att vi varje dag skickar våra barn till skolan med förhoppning och tillit att just mina barn ska erbjudas en undervisning med god kvalité i ett socialt sammanhang där alla barns lika rättigheter (och skyldigheter) är en självklarhet och en näringsrik grund för kunskapsinhämtning?
Så läser jag i tidningen. På Facebook. Lyssnar på debattprogram. Och än en gång möts jag av en debatt som är mer inställd på att måla upp bilden av olikheter som ett problem, än att synliggöra olikheternas möjligheter för att skapa likvärdighet.
Skolan är olik. Skolan måste vara olik. Undervisningen i mitt klassrum, där mellan 80-90 % av eleverna kunde ha ett annat modersmål än svenska, måste se annorlunda ut än undervisningen på en skola med, låt säga, 2 % som har annat modersmål än svenska. Nej, jag säger inte att den ska vara olik som i sämre. Jag säger att den måste vara olik för att kunna vara likvärdig.
För att skapa en likvärdig kvalité på förvaltningsnivå måste det skapas förutsättningar för rektorer att hinna med att vara pedagogiska ledare, att hinna med att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete med syfte att ständigt och kontinuerligt följa upp den egna verksamheten för att hitta styrkor att bygga vidare på och utvecklingsområden att förbättra. Rektorers förutsättningar ser olika ut beroende på vilken skola man leder. Alla skolor kan inte ledas på samma sätt. Alla skolor bör inte heller ledas på exakt samma sätt. Förvaltningen kan inte göra likadant.
Förutsättningarna är inte lika, men alla enheter i verksamheten måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.
Rektorer måste skapa förutsättningar för pedagoger att hinna med att vara, just det, pedagoger. En pedagog är i ordets bemärkelse en person som använder pedagogik i syfte att främja inlärningen hos den undervisade. Det är min fulla övertygelse att den allra bästa pedagogiska verksamheten bygger vi tillsammans. Men hur ofta bygger vi in den kollegiala kraften i våra scheman? För att skapa en undervisning med likvärdig, hög kvalité, måste rektorer och skolledare skapa förutsättningar för pedagogerna att tillsammans ges tid att planera och, inte minst, systematiskt kvalitetssäkra den egna undervisningen.
Förutsättningarna är inte lika, men alla skolor måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.
Pedagoger måste ges förutsättningar för att skapa en god undervisning med hög kvalité. Vi ska ha höga förväntningar på våra elever, precis som elever, föräldrar och rektorer ska ha höga förväntningar på oss (om inte högre). Som pedagog vet jag vad som krävs för att skapa en god undervisning i mitt klassrum. Jag vet att de uppgifter jag ger mina elever måste ha en tydlig förankring i en kontext, min undervisning måste sättas i ett sammanhang och utifrån detta sammanhang måste vi tillsammans skapa förståelse för ämne och innehåll. Eleverna måste veta vad, när och hur, men framförallt måste eleverna ges möjlighet att skapa sig förståelse utifrån ett sammanhang, ett varför.
Förutsättningarna är inte lika, men all undervisning, i alla klassrum, måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.
Likt hungriga lejon väntar så massmedia på att få ta del av kommande PISA-resultat, inte för att ge pedagoger möjlighet att samtala kring vilka förbättringsområden vi ser och hur vi tillsammans, utifrån våra olikheter och förutsättningar, kan skapa en likvärdig skola för alla. Nej, tidningar och TV söker istället med ljus och lykta på Twitter och i andra sociala medier för att hitta rösterna som passar just deras syfte, vilka motpoler ska man bjuda in till debattprogram, vilka ska ges utrymme att skriva insändare på debattsidorna och vilka röster ska få höras mest?
Vi måste skapa sensation! Vi måste skapa debatt! Vi måste skapa rubriker!
Men vet ni vad som glöms bort? Mitt i all nyhetssensation, mitt i alla rubriker och mitt i all debatt?
Eleverna.
Det är våra barn det handlar om! Mina. Och dina. Mina barn som jag skickar till skolan varje dag, mina elever som jag under fjorton år mötte i mitt klassrum, dina barn, dina elever. Varje barn. Lika unikt, lika olikt som ett annat.
Snälla massmedia, kan vi inte bjuda in till samtalsprogram (ja, just det, kan vi inte bara lägga ner att hela tiden ”debattera” och istället skapa forum där vi samtalar och lyssnar på varandra, där vi skapar mervärde istället för underhållningsvärde? Bara en tanke..) där pedagoger med olika förutsättningar i sina skolor, i sina klassrum, samtalar kring hur vi kan dra nytta av, och lära oss av, varandras olikheter i syfte att skapa likvärdighet?
Vi kommer aldrig hitta en universallösning. Vi kommer aldrig hitta en metod, en sorts undervisning eller ett klassrum som alla andra ska anpassa sig efter.
Jag tror inte på polarisering, jag tror på mångfald och samarbete, för att tillsammans skapa en skola med hög kvalité och en undervisning som möter varje elevs behov.
Förutsättningarna är inte lika.
Just därför tror jag tror på olika, för att uppnå likvärdig.
Hur tänker du?
