I Skolverkets rapport ”Högpresterande elever, höga prestationer och undervisningen”, betonas vikten av att utmana eleven utifrån den nivå eleven befinner sig på, med höga förväntningar och framförallt med rätt stöd. Att vara en högpresterande elev, innebär inte att jag automatiskt presterar på en lika hög nivå i alla ämnen, eller utifrån alla förmågor. Att vara en högpresterande elev innebär inte heller att jag ska lämnas att ”forska vidare” på egen hand, att jag klarar mig utan stöd och stöttning från pedagog och kamrater.

”Det som är bra för elever i allmänhet även tycks vara bra för elever med potential att prestera på hög nivå. Det innebär ett ifrågasättande av föreställningen om de elever som en förhållandevis homogen grupp med liknande förutsättningar, som klarar sig bra på egen hand i klassrummet” Ur Högpresterande elever, höga prestationer och undervisningen

Det som är bra för elever i allmänhet även tycks vara bra för elever med potential att prestera på hög nivå. För mig är det ingen raketforskning, ingen sensationell slutsats. Efter att ha tillbringat 14 år i ett klassrum, så vet man. Det som är god undervisning är god undervisning. Och god undervisning är bra för alla elever!

Men vad är då god undervisning? För mig så är god undervisning en undervisning som utmanar alla elever, en undervisning som skapar möjlighet att möta alla elever där de befinner sig. För mig är god undervisning en undervisning med tydlig struktur, med ramar och stöd som utmanar alla elever. En god undervisning är för mig en undervisning där eleverna ges möjlighet, inte enbart att träna och utveckla de förmågor som skolan bedömer, utan även ges möjlighet att utveckla tillit till sina egna förmågor. God undervisning är för mig att ha höga förväntningar på eleverna, men även ge eleverna tillräckligt med stöd så de ges möjlighet att nå upp till förväntningarna.

Att skapa, inte fler uppgifter, men uppgifter med fler möjligheter, är en utav de lärfrågor som jag arbetar med just nu, tillsammans med pedagoger på Jutarumsskolan i Halmstad. Hur skapar vi en undervisning där vi kan utmana de elever som är i behov av utmaningar, samtidigt som vi stöttar de elever som är i behov av stöd?

I pedagogernas arbete med att fördjupa sig i lärfrågan, lyfte jag idag fram betydelsen av stödstrukturer för att skapa förutsättningar för utmanade såväl som för stöttande undervisning. God undervisning, helt enkelt!

Göran Svanelid lyfter fram fem stödstrukturer för att ge eleverna möjlighet att träna och utveckla sina förmågor, oavsett på vilken kunskapsnivå eleven befinner sig.

• Stödmallar
• De stora frågorna
• EPA-metoden
• Begreppsschema
• Analysmodell

Under dagens lärcirkel fick pedagogerna själva testa en uppgift, med syfte att synliggöra användningen av stödstrukturer. Jag är av den uppfattningen att ska vi ”utsätta” våra elever för det, så ska vi även testa det själva!

Uppgiften utgick från det centrala innehållet i Geografi, åk 4-6.

• Ojämlika levnadsvillkor i världen, till exempel olika tillgång till utbildning, hälsovård och naturresurser samt några bakomliggande orsaker till detta.
• Enskilda människors och organisationers arbete för att förbättra människors levnadsvillkor

Uppgiften presenterades i form av en ”Stor fråga”

Om du fick välja att förändra en sak som skulle förändra hela världen, vad skulle du i så fall välja och varför?

Pedagogerna fick använda sig av EPA-metoden, där de först fick möjlighet att enskilt skriva ner sina tankar, för att sedan arbeta vidare i par (när jag arbetade med eleverna arbetade vi med uppgiften i basgrupp)

Varje par fick nio stycken begreppskort.

Instruktionen de fick var:

Par/Grupp

1.Läs upp era texter utifrån Den stora frågan för varandra

2.Lägg ut korten och använd de som stöd i ert resonemang.

• Vilken ”rättighet” sätter ni överst?
• Vad väljer ni som ”Wild card”?
• Varför är …nödvändigt?
• Vem har nytta av det?
• Varför är … bättre än..?

Pedagogerna fick även en stödmall som de hade möjlighet att använda när de resonerade utifrån positiva och negativa följder utifrån de olika valen.

När pedagogerna enats om ett val, antingen utifrån en egen tanke eller utifrån begreppskorten, så använde de analysmodellen för att utveckla sitt resonemang kring vilka olika orsaker som låg bakom deras val och vilka följder deras val skulle kunna tänkas få, såväl ur ett kortsiktigt som långsiktigt perspektiv, positivt/negativt och sett utifrån enskilda människor/olika grupper/hela samhället.

Tiden gick alldeles för fort, pedagogerna hade säkert kunnat sitta än och vrida och vända på frågeställningen. Jag gick runt och utmanade med nyfikna frågor, för att visa hur jag som pedagog, genom att synliggöra och använda mig av exempelvis stödmallen eller analysmodellen, kan bredda, fördjupa, stötta och utmana eleven, allt utifrån där eleven befinner sig.

Avslutningsvis knöt vi ihop våra tankar i ”helklass” och hann nudda vid frågeställningen ”Kan man rangordna rättigheter”, en frågeställning som kräver att eleverna använder, inte minst, den metakognitiva förmågan.

I kunskapskraven för Geografi åk 6, lyfts analysförmågan och den kommunikativa förmågan fram i kunskapskraven.

• Eleven för resonemang om orsaker till och konsekvenser av ojämlika levnadsvillkor i världen
• Eleven ger då (enkla och tillviss del/utvecklade och relativt väl/välutvecklade och väl) underbyggda förslag på hur människors levnadsvillkor kan förbättras.

Som pedagog måste jag ge eleverna möjlighet att öva det vi bedömer och bedöma det vi övar. Som pedagog måste jag ha höga förväntningar på eleverna och ge eleverna möjlighet att träna sina förmågor, men jag måste även ge alla elever stöd i arbetet med att utveckla förmågorna.

För det är i mötet mellan höga förväntningar och rätt stöttning som lärandet sker.

Tills nästa gång vi ses ska pedagogerna få läsa kapitlet om stödstrukturer i undervisningen i Göran Svanelids bok ”De fem förmågorna i teori och praktik” och i tanken ha med sig följande frågeställningar:

• Vilka Stora Frågor kan jag väcka i mitt arbetsområde? (CI, syftestext, Kunskapskrav)
• Vilka olika stödstrukturer kan jag använda för att stötta/utmana eleverna i deras lärande?
• Hur kan stödstrukturer användas för att skapa ”uppgifter med fler möjligheter” istället för ”fler uppgifter”?

Frågeställningar vi kommer arbeta vidare med nästa gång vi ses – kollegialt lärande när det är som allra bäst!

Avslutar med att lyfta fram ännu ett citat ur Skolverkets rapport – har du inte läst den så gör det! Ps. Det ”räcker” att läsa sammanfattningen för att få en god överblick över rapportens kärna!

Inga av de betingelser i undervisningen som i rapporten konstaterar gynnar höga prestationer, faller utanför ramen för vad som aktuell forskning hävdar kännetecknar förutsättningar för ett gott lärande. Det är sålunda betingelser i undervisningen som bör komma samtliga elever till del, och på så vis främja elevers kunskapsutveckling på alla nivåer  Ur ”Högpresterande elever, höga prestationer och undervisningen”

Frågor att själva reflektera kring i din undervisning

Hur förmedlar du höga förväntningar till eleven?

Hur utmanar du eleven utifrån där eleven befinner sig?

Hur stöttar du eleven utifrån där eleven befinner sig?

I torsdags var jag gästbloggare på Skola365, ett initiativ startat av Fröken Ann (Ann Hultman Jakobsson) på Twitter. En blogg, där en person, varje dag, på ett eller annat sätt ger just sitt perspektiv på skola. I torsdags var det alltså min tur och jag bidrog med inlägget Kollegialt lärande – för lärande i tiden. 

I min tjänst som verksamhetsutvecklare ingår det bl.a att vara en del av det kollegiala lärandet i Halmstad. Oftast som samtalsledare och, tillsammans med pedagoger och rektor, planera upp lärcirklar, litteratur och praktik. Mitt fokusområde är synligt lärande, här ryms formativ undervisning (formativ bedömning), förmågor, modeller och metoder för att stötta och utmana. Jag arbetar tillsammans med pedagoger på såväl förskola, fritids som skola (F-9).

En av de skolor där jag arbetat tillsammans med pedagogerna sedan höstterminens start, är Bäckagårdsskolan i Halmstad. I höstas arbetade vi med att utveckla arbetet med planeringar för att synliggöra mål och lärande. Pedagogerna önskade själva att arbeta vidare med att synliggöra lärande i undervisningen och i januari inledde vi vårterminens arbete med lärcirklar utifrån Göran Svanelids bok ”De fem förmågorna i teori och praktik”.

I tisdags hade vi kommit till kapitlet som handlar om stödstrukturer, att bygga byggnadsställningar för lärandet. Göran Svanelid lyfter fram fem olika stödstrukturer.

1. Den stora frågan
2. EPA- metoden
3. Begreppsstöd
4. Stödmallar
5. Analysmodellen

Tills denna gång hade pedagogerna på Bäckagårdsskolan dels läst kapitlet, men även fått pröva på att använda någon/några av stödstrukturerna i sin undervisning (några av stödstrukturerna hade pedagogerna använt sen tidigare, bl.a EPA-metoden, men nu skulle de gå på djupet och verkligen fundera över vad det vi gör, gör.)

I tisdags fick pedagogerna dela med sig, dels vilka övningar de testat tillsammans med eleverna, men också deras, och inte minst elevernas, reaktion och tankar efteråt. Jag tar mig friheten att återberätta några av alla de goda exempel som pedagogerna delade med varandra.

I förskoleklassen valde pedagogerna att fokusera på två olika stödstrukturer – EPA och begreppsstöd. Eleverna arbetar just nu med att sammanställa en faktabok om djur, denna gång hade turen kommit till älgen. ”Vad vet vi om älgar” var frågan som ställdes. Barnen fick. först enskilt, fundera över vad de vet om älgar. Därefter fick de sitta tillsammans i par och berätta för varandra vad de visste om älgar för att slutligen lyfta samtalen i helgrupp. Pedagogerna märkte en klar skillnad, när barnen först hade fått tänka, både enskilt och sedan tillsammans med en kompis. ”Det var den lugnaste lektionen hittills”, var en spontan reaktion från en av pedagogerna. Barnen lyssnade respektfullt på varandra och alla vågade säga någonting, även de som först sa att de ”absolut inte tänkte säga något”.

Den andra stödstrukturen, begreppsstöd, användes genom att pedagogerna klippt ut begrepp som alla hade någon koppling till älgar. Varje barn fick ett papper med orden fastklistrade i rutor, till varje ruta och begrepp fick barnen rita en bild för att synliggöra ordets betydelse. Varje barn hade tillslut ett papper, fullt med ”bildrutor” om älgar, som alla utgick från begreppsstödet i varje ruta.

Nästa pedagog berättade hur hon arbetat med substantiv tillsammans med sina elever ( nu kan jag minnas fel, i så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt, men jag tror eleverna går i åk 4).  Hur som helst, eleverna fick ett papper med en bild och på bilden hade de i uppgift att leta rätt på så många substantiv som möjligt. Denna övning utgick även den från EPA-metoden. Eleverna fick först sitta enskilt och försöka hitta så många substantiv som möjligt, därefter parades de ihop med en kamrat genom att pedagogen drog bollar med barnens namn på. Tillsammans med sin kamrat fick de först jämföra vilka substantiv de hittat, och sen givetvis även en möjlighet att hitta ännu fler. Slutligen så gick de ”klassen runt” och alla par fick läsa upp fem substantiv var (vilket förhindrade att första gruppen ”tog” alla substantiv). När alla grupper fått säga fem substantiv var, släppte de ordet fritt och klassen fick fylla på med substantiv som ännu ej sagts.

En genomtänkt lektion, där inte enbart EPA-metoden bidrog till ett flerstämmigt klassrum, utan där även metoder som ”No hands up” och ”glasspinnar” (fast i detta fall bollar ;) ) bidrog till att alla elever deltog aktivt på lektionen.

I åk 1 arbetar eleverna med matematik och med tid. Pedagogen valde att lyfta fram analysmodellen och diskutera orsak och konsekvenser till att komma försent. Det blev en livlig diskussion i klassen. Varför kommer vissa alltid försent? Vilka orsaker kan ligga bakom att man t.ex kommer försent till skolan på morgonen? Vad blir det för konsekvenser om jag kommer sent? För mig själv? För andra? Här fick eleverna även möjlighet att resonera ur olika perspektiv. Analysmodellen skapade det stöd och framförallt den struktur som eleverna behövde för att kunna utveckla sitt resonemang.

I en åk 4, där mycket just nu kretsar kring schack och deltagande i schackfyran, valde pedagogen att utmana eleverna med frågan ”Kan vi bli smartare än en dator när vi arbetar tillsammans?” Eleverna fick sitta i grupper och utmana en dator i just schack. Pedagogen valde EPA-metoden, när datorn hade gjort sitt drag och innan eleverna fick göra sitt, fick de först enskilt fundera på vilket drag de vill göra, och varför. Därefter fick de prata sig samman och väga fördelar och nackdelar, för att slutligen göra ett gemensamt drag. En övning som inte bara inkluderar den kommunikativa förmågan såväl som analysförmågan, utan även den viktiga ”sjätte förmågan”, värdegrundsförmågan, den som skapar förutsättningar för lärande. Övningen synliggjorde verkligen styrkan av att samarbeta! Tillsammans är bättre än en och tillsammans kan vi klara av de allra svåraste problem och ja, t.o.m klå en dator i schack!

En pedagog berättade hur hon använt analysmodellen och ”gjort om” en uppgift som eleverna redan gjort, men där resultatet inte blev så som hon hade trott och hoppats. Eleverna har arbetat med Astrid Lindgren-tema och de hade sett ett klipp där Emil hamnar i olika knipor, bl.a när pappan fastnar med foten i råttfällan. Eleverna skulle sen resonera kring orsaker som gör att Emil jämnt och ständigt hamnar i knipa, och vilka konsekvenser detta får för honom. Fast uppgiften var densamma, så var skillnaden att denna gång synliggjordes uppgiften med hjälp av analysmodellen. Och resultatet blev annorlunda.

Eleverna gav nu betydligt mer utvecklade svar, de resonerade om orsaker och konsekvenser, det som var negativt med att Emil alltid råkade hamna i trubbel, men även fördelar med att han, exempelvis, fick möjlighet att tälja klart alla sina älskade trägubbar. Eleverna själva kunde se hur deras resonemang både utvecklades och fördjupades, tack vare att de nu fick använda sig av analysmodellen som stöd.

Sist ut i raden av fantastiska pedagoger var en pedagog som arbetar tillsammans med en elev. Han valde att skapa ”Den stora frågan”, för att skapa intresse, motivation och nyfikenhet hos sin elev. De arbetar med kristendomen och den stora frågan löd ”Hur hade kristendomen sett ut om inte Pontius Pilatus hade funnits?” Eleven fick direkt många frågor som dök upp. Vem var Pontius Pilatus? Vad hade han för roll i kristendomen? Tillsammans m pedagogen tog eleven reda på svaren på alla de frågor som dök upp. Eleven kom sen självmant upp med en mängd olika förslag på hur man hade kunnat förändra historien! Det visade sig att eleven i fråga hade fortsatt att diskutera Pontius Pilatus hemma med sina föräldrar :)

Stöd och struktur, möjlighet att fördjupa, utmana och motivera. Skapa nyfikenhet och lust att lära. Ett flerstämmigt klassrum, med elevaktivitet i fokus och språkutvecklande arbetssätt. Ja, stödstrukturer kan användas till mycket!

Jag är så glad och tacksam över att jag får möjlighet att vara en del av det kollegiala lärandet!

För jag tror, och håller envist fast vid, att som verksamhetsutvecklare måste jag arbeta med verksamhetsinveckling – utveckling som kommer inifrån.

Det är tillsammans vi når allra längst!

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara. För mig är det ingen fråga. Det är en icke-fråga. Men så i morse, av en slump, aktualiserades frågan igen.

I mitt Facebook-flöde kom det upp ett inlägg, postat av en skola, som valt att varje morgon samla in elevernas mobiler på expeditionen (i mitt stilla sinne undrar jag om den administrativa personalens tid inte kunde utnyttjas mer effektivt än att föra protokoll över insamlade mobiler, men det är en helt annan fråga…)

På bilden ser man en elev i åk 8 le glatt när hon lämnar över mobilen till en ännu gladare kvinna på expeditionen. Under bilden står det:

”Idag börjar vår nya mobilfria skola i ett led att få större koncentration och fokusering på skolarbetet och att umgås mer med varandra! Mellan kl 8.15-8.30 lämnar alla i åk 6-9 in sina mobiler i klassens röda mobilhotell hos Katarina på expeditionen.
Här prickar Amanda i åk 8 av sig på klasslistan, lämnar in sin telefon och hämtar ut den sen efter skoldagens slut.”

Sen fortsatte jag att läsa kommentarerna under bilden. Då blev det ännu mer intressant. De flesta av de, över 600 kommentarer som hittills kommit in, är överväldigande positiva.

”S + MP kanske kan tillsätta en utredning för ev allmänt införande av mobilförbud i klassrummen.”

”Äntligen börjar nån vakna”

”Fler borde ta efter”

”Det är ju en självklarhet!!”

”Många fler skolor borde göra så. Och arbetsplatser borde ha mobilförbud under arbetstiden”

”En underbar läsning tycker jag. Bara att ta efter”

”Bästa ideén ever”

”Kan vi inte införa detta på bussar, tåg och arbetsplatser. För alla?”

”Härligt med en skola som vågar och vill ta sunda beslut”

”Sunt förnuft när det är som allra bäst”

”Självklarhet, vad är alternativet!!”

”Så bra så jag bara förstår inte varför inte alla skolor har det? VEM kan motsätta sig detta?”

Och då slog det mig. Lika självklart som det är för mig att dagens teknik ger mig som pedagog oändligt många fler möjligheter i klassrummet idag, jämfört med för tio år sedan, lika självklart tycks det vara för andra att det är på grund av dagens teknik, som vi har fallande resultat och avsaknad av ”ordning och reda”. Samla in mobiler för att skapa mer ”ordning och reda”. Men också för att eleverna skulle börja umgås mer med varandra.

För visst var allting bättre förr. Tänk tillbaka på din egen skolgång. Ingen som var utanför. Ingen som blev utfryst. Alla lekte tillsammans i en enda stor, härlig, grupp, utan social inbördes rangordning, utanförskap, utfrysning och mobbing. Inte som idag. När allt är. Mobilens. Fel.

Det finns mobbing – inte så konstigt när det finns appar som direkt uppmuntrar till trakasserier på nätet.

Det finns utanförskap – inte så konstigt när det lätt bildas grupper i sociala medier som bestämmer vad som är innanför, och indirekt vad som faller utanför, normen.

Det finns utfrysning – inte så konstigt när det finns ett socialt spel som pågår i det dolda, i mobilen, i stängda chattrum där inte alla får tillträde.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med utanförskap, utfrysning och mobbing i ett skåp med hänglås.

Eller?

Det var bättre förr. Innan mobilernas tid. Då var det ingen i klassrummet som hade svårt att koncentrera sig. Ingen som störde. Ingen som tappade fokus från det som skulle genomföras på lektionen. Ingen som satt och kladdade på bänken. Plockade sönder suddgummit. Kastade papperslappar. Ingen som tog en extra sväng i korridoren efter att de varit på toaletten (där det egentligen bara kollades så frisyren var på plats, men i alla fall en anledning att få be om att få gå på toaletten) Nej. Det hände typ. Aldrig.

Allt. Är. Mobilens. Fel.

Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med okoncentration, bristande fokus, brist på motivation och brist på nyfikenhet i ett skåp med hänglås.

Givetvis ska vi inte ha elevernas mobiler som verktyg att använda i skolarbetet. Skolan ska tillhandahålla de digitala verktyg som krävs i dagens utbildning. I vår läroplan står bl.a att:

”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt” Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg och lär oss att orientera oss i den komplexa verklighet med det stora informationsflöde vi möter på nätet idag?

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Vidar står det i läroplanen att:

”Skolan ska ansvara för att varje elev, efter genomgången grundskola, kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”. Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg där eleverna ges möjlighet att träna på att, inte bara söka kunskap, utan även skapa och kommunicera, med hjälp av digitala verktyg.

Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.

Men.

Det står även i vår läroplan, första kapitlet, tredje stycket att:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Smaka på orden.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Delta i samhällslivet. Ansvarig frihet.

Nu ska vi umgås med varandra. Nu ska vi umgås, leka, ha roligt tillsammans. Vi ska sluta stirra ner i våra telefoner på rasten. Sluta sitta och knappa på våra tangentbord. Nej, vi ska spela boll, spela kort, prata med varandra och ha det precis sådär fantastiskt härligt och mysigt som det var. Förr.

Varje enskild elev. Sin unika egenart. Tänk så många elever jag mött som har sina allra närmsta vänner på en helt annan plats. I ett helt annat land. De delar samma intressen, diskuterar spännande saker, utbyter tankar och reflektioner. Som har sin allra närmsta umgängeskrets. I mobilen.

Alla barn uppskattar inte att spela fotboll.

Alla barn uppskattar inte att deras möjlighet till kommunikation och umgänge på rasten begränsas till enbart de människor som finns i deras fysiska närhet.

Alla barn uppskattar inte att deras ansvariga frihet blir beslagtaget. Och inlåst. I ett skåp på en rektorsexpedition.

I läroplanens kapitel 2.2 står att läsa att  ”Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och
tänkande”. Har man undersökt elevernas behov? Har man gjort eleverna delaktiga i beslutet? Delaktighet, inflytande och ansvar. Tre grundstenar i våra styrdokument. Vilka behov har eleverna?

En elev skriver som kommentar på Facebook-sidan:

”Jag arbetar jävligt dåligt utan mobil och blir jävligt stressad när jag inte har den så den här regeln suger tycker jag som elev på denna skola”.

Jag hör frustrationen och besvikelsen hos en tonåring, som inte anses kapabel att själv kunna ta ansvar. Som inte får vara delaktig. Där man inte tar hänsyn till individens behov.

Jag blir ledsen. Jag blir arg så det kokar i mig. Tacksam när jag scrollar bland kommentarerna på skolans Facebooksida och ser en person som skriver ”Visar man ungdomar att man litar på dem så motsvarar de ofta det förtroendet. Visar man att man inte litar på dem så lär de sig inte att ta ansvar.”

Skolutveckling borde handla om pedagogik. Hur vi kan skapa förutsättningar för att möta varje elevs behov och förutsättningar. Hur vi skapar en undervisning som främjar lusten till livslångt lärande. En undervisning som uppfyller såväl vårt kunskapsuppdrag som vårt demokrati och värdegrundsuppdrag. Hur förmedlar vi till eleverna att vi tror på dem? Att vi har höga förväntningar? Hur lär vi eleverna att ta ansvar?

Hur skapar vi en utbildning där varje enskild elev ges möjlighet att finna sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet?

Sånt borde vi diskutera.

Inte mobiler. Eller kepsar. Eller skåp med lås på en rektorsexpedition.

Inte hur vi tar ett steg fram. Och två tillbaks.

Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara.

För mig är det aldrig en fråga om teknik. För mig är det en fråga om människor.

Ps. En person utmanade och ställde den självklara frågan tillbaka till skolan ”Och så klart så gäller det för personalen också eller?”

Vågar du gissa svaret?

Idag bloggar jag på Pedagog Halmstad om ämnesövergripande undervisning på Östergårdsskolan i Halmstad. Kika gärna in på vår fina pedagog-sajt, av och för pedagoger!

Länken till mitt inlägg hittar ni här!

Hej

Du kanske tycker att mina inlägg kommer mer sporadiskt och mer sällan nu än tidigare, och den observationen är helt korrekt :) Detta betyder inte att min nyfikenhet och engagemang i skolfrågor minskat, tvärtom. Just nu upptar mitt engagemang i olika uppdrag så mycket av min tid att jag för stunden blir tvungen att dra ner på andra delar, exempelvis uppdatering av bloggen. Så, vad är det då som upptar min tid just nu?

Jag arbetar heltid som verksamhetsutvecklare inom Barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad. Ett helt galet roligt fantastiskt jobb, att på heltid få ägna sig åt pedagogisk utveckling, vara delaktig i utvecklingsprocesser på så många olika nivåer samtidigt.

Delta i det systematiska kvalitetsarbetet på förvaltningsnivå såväl som på skolområdesnivå. Arbeta tillsammans med rektorer, undersöka, vrida och vända på begreppen följa upp, utvärdera, analysera – vad följer vi upp, vad behöver vi för att få ett så brett underlag som möjligt, vilka delar ska vi dyka djupare i, utvärdera, analysera för att sedan kunna blicka framåt? Just nu med lite extra fokus på att följa upp fritidsverksamheten för att få en så bred bild som möjligt över ett nuläge, som vi sedan kan utgå ifrån när vi fördjupar oss i Skolverkets riktlinjer inför hösten angående fritids och vad rektorerna behöver för verktyg för att kunna möta fritidspedagogernas behov (som i sin tur givetvis utgår från elevernas behov).

Att vara en del i rektorernas pedagogiska lärande är ett viktigt ben i min roll som verksamhetsutvecklare.

Ett annat ben är att vara en del i pedagogers lärande. Jag arbetar såväl mot förskolan som mot skolan och mitt ”fokusområde” i de lärcirklar jag är involverad i utgår från huvudprocessen Synligt lärande. På förskolan med fokus på kapitel 2.2, 2.3 och inom skolan utifrån hela vårt uppdrag – kunskapsuppdrag såväl som värdegrund- och demokratiuppdrag.

Jag är med i olika nätverk med pedagoger, bl.a fritidsnätverk, där fritidspedagoger från tre skolor i skolområde Norr, träffas och fördjupar sig i fritidshemmets lärandeuppdrag. Jag är även involverad i nätverk för slöjd, just nu med fokus på språk och kommunikation och hur vi tänker kring språkutvecklande undervisning i slöjd.

Då och då träffar jag också elever, t.ex. när vi utbildar ”elevambassadörer” på Kärnhuset (ca 6-7 st)  i olika digitala verktyg, en kunskap som de sedan tar med sig tillbaka till skolan och sprider vidare, både till elever, men även till pedagoger.

Att ta del av forskning, fördjupa mig i vetenskap, beprövad erfarenhet, utmana med frågor, fördjupa samtal, problematisera och synliggöra är några av alla delar som ingår i mitt uppdrag.

Förutom heltidsjobb så har jag, som alltid, många järn i elden!

Några gånger per termin är jag ute och föreläser. Om två veckor ska jag delta i konferensen ”Flerspråkighet i Fokus” och prata om hur man kan skapa en språkutvecklande undervisning där demokratiuppdrag och kunskapsuppdrag går hand i hand och lever i symbios med varandra.

Under våren ska jag även ha tre inspirationsföreläsningar i Libers regi, också dessa med fokus på språkutvecklande undervisning, flippat lärande, med förmågor och formativ undervisning i fokus (kvällstid och gratis – passa på och kom vet ja!)

Och ja, just det, inom 3-4 veckor så kommer den då äntligen finnas i min hand – boken jag, tillsammans med Stefan Hertz, skrivit på under det senaste ett och ett halvt året!

Tid.

Det är inte så ofta man hör folk säga att man har ”tid över”. Betydligt oftare man konstaterar att ”jag har inte tid”.

Jag tänker så här. Tid är egentligen det vi alla har. Exakt lika mycket av. Det handlar egentligen bara om vad vi gör av den tid vi har.

Under påskledigheten ska jag passa på att njuta av tiden tillsammans med mina fyra barn, goda vänner och förhoppningsvis en och annan löprunda på stranden :)

En riktigt skön och avkopplande påskhelg önskar jag er alla, passa på att stanna upp och njut av nuet (och du, kom ihåg när hjulet snurrar, det är alltid nu!)

Kommer du ihåg TV-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter med Magnus, Brasse och Eva? En av de saker jag minns allra bäst från programmet är Lattjolajbanlådan. I varje avsnitt öppnar Brasse sin Lattjolajbanlåda och plockar fram fyra stycken djur och placerar på en hylla. Magnus och Eva ger Brasse sina förslag på vilket djur som ska bort och vilka som får vara kvar. Själv satt jag alltid hemma i soffan och funderade på vilka djur som jag tyckte hörde ihop och vilket som skulle bort. Oavsett vilket djur Eva och Magnus plockade bort, så slutade det alltid med att Brasse, med en smula skadeglädje och ett stort leende, utbrister ”fel, fel, fel” och plockar bort ett helt annat djur, med en helt annan motivering.

I mitt arbete som lärare så återkommer jag ofta till tanken med Lattjolajbanlådan.

”Men Lotta, finns det inte ett rätt och ett fel svar?”

”Hos Lotta finns det inte bara ett rätt svar, utan det beror ju på hur du motiverar svaret vet du väl?”

Denna dialog utspelades med jämna mellanrum bland eleverna i mitt klassrum. Och missförstå mig rätt, det är självklart att i vissa frågor finns det såväl ”rätt” som ”fel” svar, men jag utgick ofta ifrån att om eleven kan Googla sig till ”rätt” svar, kan det då vara så att jag som pedagog har ställt ”fel” fråga…

Dagens unga behöver kunskap. De behöver få tillgång till fakta och information, men framförallt behöver de kunskap kring huret. Hur ska de gå tillväga för att orientera sig i en komplex verklighet med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt (Lgr 11 kap.1)

Jag behöver ställa frågor, där eleverna ges möjlighet att resonera utifrån olika perspektiv. I undervisningen lägger jag mycket fokus på elevernas egna resonemang. Eleverna måste få möjlighet att ta del av information som belyser olika sidor, för att sedan själva kunna formulera ett ställningstagande, baserat på den fakta och information de tagit del av.

I förra veckan påmindes jag än en gång om vikten av att eleverna själva får träna sitt resonemang. Det kom ett meddelande från en ”gammal elev”. Jag log när jag läste de första raderna:

” Lotta!!!!!” (ja, exakt så många utropstecken var det😉 )

”De e klart man behöver dig oavsett om jag fortfarande är din elev eller inte. Du måste hjälpa mig och de akut asså!!”

Vem kan motstå ett sådant meddelande tjugo i nio en onsdagskväll? Jag svarade och undrade vad det var som var så akut? Det visar sig då att eleven i fråga skulle hålla en muntlig redovisning (på gymnasiet) och temat var indianer och nybyggare. Hen skriver att hen varit inne på ”vår” gamla blogg, men inte hittat något kring vare sig indianer eller nybyggare. Hen undrar vänligt om det fanns någon möjlighet att jag har koll på bra sidor som hen kan använda sig av i sitt arbete.

Efter att jag påpekat att eleven var ute i lite väl sista stund och frågade hur det egentligen stod till med framförhållningen, skickade jag några sidor som jag trodde skulle kunna vara till användning.

”Bäst är du Lotta, jag svär!” får jag tillbaka.

”Jag kollar upp sidorna och snor lite information, tack!”

Då vaknade min inre Brasse!

”Men X!!! Tänk lite själv!!! Vad var orsakerna till varför man flyttade till Amerika? Vad blev konsekvenserna? För indianerna? För den vita mannen? Blir det positiva konsekvenser? För vem? Negativa konsekvenser? För vem? Vad hände på kort sikt? På lång sikt? Hur lever indianerna idag?

(Nu hade fröken kommit igång, då fanns det liksom inget stopp…och eleven som enbart varit ute efter några sidhänvisningar… )

Vilka var orsakena till att Européer flyttade till Amerika? Religiösa? Politiska? Ekonomiska? Sociala? Rita upp analysmodellen och sen utgå från den!!!! KOM IGEN NU X!!!!!” (Erkänner, jag var rätt frikostig med utropstecken jag också…)

Eleven svarar med en glad smiley och utbrister:

”Ha ha ha snacka flashbacks från högstadiet!”

Jag skickar iväg analysmodellen och tipsar eleven att utgå från den och resonera kring samband, orsaker och konsekvenser.

Dialogen fortsatte en stund till, eleven kom med tankar som handlade om såväl religiösa som ekonomiska orsaker och vilka konsekvenser koloniseringen av Amerika förde med sig, beroende på utifrån vems perspektiv. Hen avslutar med att konstatera:

”Damn, jag är i gång nu! Tack Lotta!”

Är vi ibland för snabba att ge ”rätt” svar? Är vi ibland för snabba att peka på exakt var informationen står, vad det står och hur den ska tolkas?

Istället för att ge eleverna verktyg så de själva kan resonera sig fram till ett svar, utifrån fakta, sina egna tankar utifrån sin kunskap?

Jag tänker att svaret är ja. Åtminstone om jag ser till mig själv. Det krävdes mycket övning för att släppa tanken att jag är den enda i klassrummet som står för faktaöverföring och kunskapsinlärning. Att eleverna istället, i samspel och tillsammans, skapar förståelse utifrån fakta, där min roll som pedagog istället är att stötta och ge förutsättningar för att detta lärande ska kunna äga rum.

Förutsättningar och verktyg för att eleverna ska ges möjlighet att utveckla sina förmågor.

Då och då måste jag påminna mig själv. Som igår. Min dotter Juni, 6 år, hade köpt en ny pysselbok. Längst bak i boken fanns den. Lattjolajbanlådan. Uppgiften var att klistra en sol under den bild på varje rad som inte passade in till de andra. På första raden var det en festis, en pipmugg, en glass och en kopp kaffe. Enkelt, tänkte jag snabbt. Glassen ska ju bort för den kan man inte dricka.

”Det var lätt mamma, kaffet ska bort!”

Jag hajade till och var så nära att säga Nej hjärtat, det måste ju vara glassen…

Jag bet mig i läppen och frågade istället ”Vad spännande, hur tänker du då?”

”Jo, kaffet är ju det enda som är varmt, alla de andra är kalla!”

Solen klistrades in, prydligt och noga under kaffekoppen.

Andra raden. En fågel, ett bi, en fisk och en fjäril. En baggis, tänkte jag. Här finns det ju bara ett självklart svar. Fisken. Det är ju den enda som inte kan flyga.

”Mamma, den var också enkel – biet så klart!”

”Öhhh ok, hur tänker du då?”

”Men mamma, det är ju det enda djur som kan stickas!”

Vad hade hänt om jag, istället för att lyssna på Junis tanke, direkt hade gett mitt svar, och på så sätt omedvetet hindrat Juni från att utveckla sina egna tankar?

Brasse ska ha en eloge.

Han lät alltid Magnus och Eva motivera sina svar, innan han gav sitt.

Jag tänker att vi har mycket att lära av Lattjolajbanlådan. Varje dag, i varje möte, med varje elev, ger vi verkligen eleven möjlighet att utveckla sina egna resonemang och svar, eller är vi för snabba med att ”utbrista” Fel, Fel, Fel?

Det är en tanke som jag alltid bär med mig och ständigt påminner mig själv om.

Hur använder du Lattjolajbanlåda i din undervisning?

”Vi pratar bara lite, lite svenska, inte mycket.”

Flickan som öppnar dörren har långt, korpsvart hår, uppsatt i en tjock fläta som hänger ner över axeln och slutar vid midjan. Jag uppskattar att hon är ungefär lika gammal som min son, runt 11 ungefär. Flickan ler med såväl ögonen som munnen och jag pratar långsamt och tydligt, i ett försök att förklara varför jag, en främmande människa, kommer och knackar på en lördagskväll hemma hos en familj jag inte känner. I hallen uppenbarar sig en lite yngre kopia av den äldre flickan, den flicka jag misstänker föranleder mitt besök.

”Jag heter Lotta och jag är mamma till Milda, jag tror Milda går i din klass”, säger jag och pekar mot flickan i hallen. Hon lyssnar uppmärksamt, men verkar inte riktigt förstå mina ord. Från ett annat rum kommer två yngre pojkar, och en till tjej tittar nyfiket ut i hallen från vardagsrummet. Mamman kommer ut i hallen och visar med hela sitt kroppsspråk att hon vill jag ska stiga in.

”Vi ringer min bror, Rashid, han pratar lite mera svenska”. Fram med mobilen. En pojke i andra änden som säger att han förstår lite mer svenska än sina systrar. Jag förklarar mitt ärende och han återupprepar det jag säger med en svenska som vittnar om att han troligen varit i Sverige betydligt längre tid än sina yngre syskon och mor.

Vi lägger på och jag säger till äldre systern att Rashid hade förstått mitt ärende, lämnar inbjudan med adress, tid och dag och vänder mig om för att gå.

”Nej, du vill inte stanna? Dricka kaffe? Mamma säger hon gör kaffe.”

Jag tänker på tvätten, på dammsugningen, på lördagskvällen som skulle avnjutas i soffan, vänder mig mot mamman och med ett leende tackar jag för inbjudan. Tar av mig skorna och blir visad in till stora rummet.

En soffa. En säng. Gardiner. En TV som brusar i bakgrunden. Annars inga möbler, inget soffbord, inga mattor. Mamman slår ut sin hand och visar att jag kan sätta mig i soffan.

Yngsta sonen kommer nyfiket upp i soffan och börjar räkna på svenska. 1..2…3…4…ända upp till trettiotio…trettioelva…trettiotolv. Han ler stort och stolt, hans bruna ögon plirar under den svarta luggen, fyllda av bus, precis som en femårings ögon ska vara.

”Nu kommer Rashid”, säger en av de äldre flickorna. En kille, eller ung man, på en sisådär sjutton år, kommer in i lägenheten och efter honom kommer en man, som jag snabbt förstår är pappan i familjen.

Mamman går ut i köket, kommer tillbaka med en bricka med tre små koppar och ett fat med kex. Hon ställer fram en pall som soffbord och delar ut kaffekopparna. Jag smakar.

”Syrianskt kaffe”, säger Rashid och ler. Precis som sina syskon så ler även Rashid med ögonen. Han slår sig ner på sängen och nu flyter samtalet lättare, när Rashid kan agera tolk. Det visar sig att jag hade fel. Rashid, hans systrar, lillebror och mamma kom till Sverige för fyra månader sedan. Pappan lite tidigare. Rashid berättade att det första han gjorde när han kom till Sverige, på morgonen dagen efter han anlänt, var att skaffa en skrivbok och en penna. Samma dag, berättade han, gick han till språkcaféet som ligger inne i Halmstad. Han skriver ner alla nya ord i sin skrivbok och lär sig snabbt vad orden betyder och hur de ska användas.

”Svenska är lätt”, säger han med sitt pojkaktiga, smittande leende. ”Jag lär mig snabbt, det säger min lärare också”. Rashid berättar hur han läser introduktion på gymnasiet. Mest svenska, men även matte och engelska. ”Jag gillar skolan här, mycket bättre än i Syrien. Där hade vi inte ens stolar, lärarna lärde inte ut, de tyckte inte vi kunde någonting, och de slog oss nästan varje dag. Här är lärarna snälla. Och vi lär oss jättemycket. Jag har alltid drömt om att bli läkare. Det är min plan. Att bli läkare”.

Lillebror drar i sin mamma. Han säger något på arabiska och vill visa någonting. Ända från tårna klämmer han i med ”Du gamla du fria du fjällhöga nord”. Pappa ler. Mamma ler. Ger sin son en stor kram. Rashid tar upp mobilen och sätter på nationalsången på Youtube, ifall jag missat vilken låt det var lillebror försökt sig på att sjunga.

Jag slår upp Google translate. ”Åh vilken liten…alhabiba du är”, får jag fram och tar en klunk till av kaffet.

”Det är gott, vad är det för krydda”, undrar jag. Mamman går ut och hämtar en påse med kardemumma. ”Aha, kar-de-mum-ma” läser jag högt. Pappan i familjen ler. ”Ja, kar-de-mum-ma”, gott syrianskt kaffe!”.

En helt vanlig lördagskväll. Som avslutas på ett ovanligt, oväntat, men helt fantastiskt sätt. Här sitter jag, i en soffa, hos en helt främmande familj och dricker kaffe, använder Google translate och gör mig förstådd med kroppsspråk, leenden och en stor portion god vilja.

Vi tar oss fram i konversationen. Genom en resa i Europa, drömmar från ett land som inte längre är, och drömmar om en framtid i landet som finns.

Jag slås av all den värme och kärlek som finns i rummet. Kan hända att rummet saknar möbler, men där finns kärlek i överflöd. Kärlek och tacksamhet. Över att få en chans, en möjlighet, till ett nytt liv, i ett nytt land.

Ikväll var det jag som fick den största gåvan. Att få uppleva den generositet som familjen visade, få mötas i skrattet, i samtalet och få omslutas av den värme som fanns i rummet.

För det mötet är jag evigt tacksam.

För lite drygt två år sedan (eller var det tre? Herregud, tiden går så snabbt så man hinner inte ens själv med i alla svängar..) Ok, vi börjar om.

För en sisådär 2-3 år sedan var jag på ett konvent, Skolvision, där fick jag bl.a. ta del av Lou Rossling och hennes reflektioner kring vikten av att tända stjärnögon. I läroplanens första kapitlet, redan i andra meningen, sätts fokus på det som är viktigast av allt. Lusten till livslångt lärande. Att tända stjärnögon, men också se till att eleverna behåller den där glöden, lågan, ge den möjlighet att växa sig starkare.

Lou berättade om läraren som hade en speciell pojke i sin klass. Han satt alltid vid fönstret och med drömmande blick tittade han ut över fotbollsplanen. Lite si och så var det tydligen med koncentrationen på det som hände inne på lektionen.

”Vet du, det enda du har i huvudet är boll! Boll! Boll! Boll!”

Orden fick pojken höra av sin lärare, som ville att han skulle fokusera på grammatik istället för på frisparken som skulle läggas, eller straffsparken som just skulle slås i matchen där utanför. Pojken, som växte upp, blev sedan en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare, Henke Larsson.

Boll! Boll! Boll! Ja, det är mycket som ryms i tankarna hos våra barn och unga idag. Inte alltid är det tysk grammatik. Eller Afrikanska berg. Asiatiska floder. Faktiskt rätt sällan skulle jag tro.

Istället fylls deras tankar av så många andra saker. Som bollar t.ex. Jag undervisade i ett arbetslag där eleverna hade valt fotbollsprofil. Tankarna och drömmarna hos mina elever var ofta i nivå med Zlatans. Eller Messis.

Men jag minns även en kille, Hampus, som gick i klassen jag var mentor i. Han ville bli popstjärna. Det var några år sedan. Senast jag stötte på honom, var när jag surfade runt på Youtube och hittade hans låt Sommarplågor. Popstjärna liksom. Stort. Det som började med drömmar i en liten pojkes liv, förvandlades till verklighet när han växte upp.

Alla vill inte bli popstjärnor. Eller fotbollsproffs. Några vill bli läkare, jurister, lärare. Andra vill bli Youtube-fenomen, polis eller ingenjör. Men alla vill bli något.

”Du kan inte bli något när du blir stor- du är redan allt” brukar Micke Gunnarsson säga. Oj, vad jag håller med honom!

Men de där barnen vi möter, de som redan är precis allt, men med drömmar om vad de vill åstadkomma, uppleva och förverkliga när de blir stora. Där ligger vårt ansvar.

Min dotter började skolan i höstas. Första dagen var stor. Eller rättare sagt, större än stor. Störst.

Att få komma in i klassrummet. Sätta sig vid ”sin” bänk. Lukta på suddgummit. Öppna sin första skrivbok. Nyfikenheten, lusten till lärandet, gick att ta på. Som hon hade väntat på denna dag!

”Ida, vi måste leka skola!” Det var standardfrasen hela hösten. Hennes storasyster, som nyss börjat sexan, var sådär lagom entusiastisk inför det faktum att hon nu skulle agera lärare på kvällarna, men hon satte tappert samman såväl matte- som engelskaböcker och styrde upp lektionsplaneringen.

Mildas ögon lyste varje gång.

Tänk er de där stjärnögonen. De där stjärnögonen som lyser av lust till lärande. Ögonen hos barnen med drömmar, tankar och förhoppningar. De som växer upp och vill bli cirkusprinsessor, popstjärnor och fotbollsproffs.

Tänk vilken betydelsefull roll just du spelar för dessa barns drömmar.

Visst är den läskig att tänka på? Att det jag gör, det jag förmedlar, i mötet med dessa barn och unga, varje dag, har möjligheten att påverka en annan människas framtid…

Inte så lite läskig faktiskt…

Som lärare har du möjligheten att vara barnens rockstjärna. Som lärare har du möjligheten att vara elevens hjälte. Som lärare har du möjligheten att ge eleverna verktyget för att lyckas, oavsett vad de drömmer om i framtiden. Du har möjlighet att ge eleverna du möter tron på sig själva!

”Men du kan inte gå runt och säga till alla elever att de kan bli Zlatan!”

Det var en lektor på en högskola som sa det till mig en gång. Jag vet att jag reagerade.

”Vet du, det kan jag visst! För att vara Zlatan innebär inte att alla blir fotbollsproffs. Att vara Zlatan innebär att, oavsett vad jag drömmer om, oavsett vad jag vill bli, så får jag aldrig tappa tron på att jag faktiskt kan!”

Som lärare är det inte mitt jobb att släcka dessa stjärnögon.

Som lärare är det min uppgift att se till så att dessa stjärnor ges möjlighet och utrymme att lysa!

Alla kanske inte blir rockstjärnor. Popstjärnor. Eller fotbollsproffs.

Men alla elever som lämnar åk 9, ska göra det med tron på sig själva, tron på sin egen förmåga och med stjärnögon som lyser starkare än nånsin! 

Att vara rockstjärna är ju, trots allt, mer en känsla än ett yrke. Inte sant?

Ps. Idag fick jag ta del av en fantastisk ”bra-att-ha-lista” för blivande rockstjärnor, fotbollsproffs och hjältar! Jag hoppas det är OK att jag delar några valda citat vidare… Varför inte sätta upp på klassrumsdörren? Bättre ”regler” än så kan man väl knappast ha i ett klassrum?

Sluta aldrig drömma

Resan kan vara roligare än målet

Man når inte alltid målet men försök ändå

Man är inte bra på allt

Man kan vara bra även om andra är bättre

De flesta har, om inte en hel klassuppsättning, så åtminstone en eller två i klassrummet. De flesta exemplaren är rätt nötta, vissa så föråldrade att de inte alls stämmer överens med verkligheten längre. Eleverna bläddrar, tittar, letar, kopplar i hop platser med egna resor, med hemländer, med platser de besökt och platser de drömmer att åka till. En bok som rymmer hela världen innanför dess pärmar. Jag pratar givetvis om den välkända Atlasen. 

När eleverna har geografi, i mitt fall på högstadiet, så är det första eleverna frågar ”vilken världsdel ska vi lära om oss nu?” och tätt därefter ”när ska vi ha test på alla floder, städer, berg och länder?”

Det är i och för sig sant, eleverna ska, i enlighet med kunskapskraven i geografi, bedömas utifrån deras kunskap om geografiska lägen och namngeografi. Eleverna ska kunna beskriva läge på, och storleksrelationer mellan, olika geografiska objekt (KK geografi åk 9).

Just detta kunskapskrav är ett av de kunskapskrav som i många fall brukar rendera i ett summativt test i slutändan. Ni vet, ett sånt där test då eleverna bl.a ska kunna placera ut länder, städer, floder och berg på en blindkarta. Oftast så var min arbetsgång fram till detta test rätt likt från gång till gång. Vi började med att lyfta fram centrala begrepp så som gradnät, breddgrad, ekvator, vändkrets. Vi öppnade kartböckerna tillsammans och tittade på de olika färgerna. Vilka färger symboliserar berg? Vilka färger symboliserar hav? Skog? Hur ser man höjdskillnader på en karta?

Eleverna får en platt bild av världen, en platt bild av ett jordklot, som vi sedan länge har konstaterat är allt annat än just platt. Kanske är det dags att rita om den bild vi ger av världen i våra klassrum?

Varför ska eleverna känna till en Atlas? Vad är syftet med att veta vad Moldaviens huvudstad heter, var Nilen har sitt delta eller hur högt Afrikas högsta berg är? Alla dessa kunskaper är kunskaper som är ett knapptryck bort, googlebara (ja, förutom när man spelar TP då..). Är det viktigt att eleverna lär sig dessa namn utantill? Ja, säger säkert några. Det hör till allmänbildning och kunskap. Nej, säger med största sannolikhet andra. Varför lära sig utantill, om man inte har något annat syfte med den kunskap än att just kunna den, utantill?

Men vi får inte glömma bort att ämnet geografi är så betydligt mycket mer än blindkartor, berg, floder och städer.

I syftestexten för geografi  (Lgr 11) står att läsa:

”Undervisningen ska ge eleverna möjlighet att utveckla kunskaper om vilka mänskliga verksamheter, och av naturen framkallade processer, som påverkar jordytans former och mönster. Den ska även bidra till att eleverna får erfarenheter av att tolka och bedöma konsekvenser av olika förändringar som sker i det geografiska rummet.”

Vidare står att eleverna ska få kunskap i att:

”Analysera hur naturens egna processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer i olika delar av världen” (syftestext)

”Göra geografiska analyser av omvärlden och värdera resultaten med hjälp av kartor och andra geografiska källor, teorier, metoder och tekniker, och värdera lösningar på olika miljö- och utvecklingsfrågor utifrån överväganden kring etik och hållbar utveckling” (syftestext)

Så, vad är då syftet med geografi? Vi kan konstatera att de utmaningar som dagens ungdomar, framtidens världsmedborgare, står inför, handlar rätt lite om att lära sig Europas länder utantill, men betydligt mer om hur Europa, och resten av världen, ska klara av dagens och framtidens utmaningar, inte minst när det gäller miljö och klimatfrågor. Hur kommer människans påverkan på naturen fysiskt förändra hur vår jord ser ut och vilka utmaningar ställs mänskligheten inför då?

Vad händer t.ex om havsnivån, som en följd av växthuseffekten och en utbredd nedsmältning av landisarna, höjs med, låt oss säga, upp till en meter de kommande hundra åren? Vad kommer hända med världen som den ser ut idag då? Hur många kartböcker kommer få ritas om och, framförallt, hur många städer och byar kommer att bli obeboeliga p.g. översvämning? Vilken roll spelar det om du bor på en ö i Stilla Havet, eller uppe i en bergsby i Himalaya?

Jorden är allt annat än platt, men ibland kan det vara svårt att skapa en 3D bild av hur världen ser ut, i syfte att kunna reflektera kring konsekvenser av människan, och naturens, egna processer.

Men om inte dagens unga ges möjlighet att få en bild av morgondagens utmaningar, hur ska vi då rusta dom för att möta just dessa?

I helgen var jag på Tom Tits i Södertälje. En av de saker som fångade mitt intresse allra mest, var en sandlåda som står i entréplan. Egentligen ser den rätt anspråkslös ut, en sandlåda på ben, några spadar, men inte en enda hink i sikte. Vad ska man med den till liksom? Ända tills projektorn tänds.

Projektor i taket ovanför ”sandlådan”.

När projektorn tänds synliggörs en topografisk 3D-karta, en bild projiceras på sanden där du kan följa hur vatten- och landnivån förändras, se hur vattnet rinner nya vägar och färgerna i kartan ändras, beroende på hur du väljer att omfördela sanden.

En av uppgifterna kopplade till den topografiska kartan, som bl.a lärarstudenter som kommit till Tom Tits fått möjlighet att pröva, är att rädda Amsterdam från översvämning (en uppgift som skulle gå lika bra att applicera på elever i grundskolan). Till sin hjälp har de, förutom den topografiska kartan, en plaststad som symboliserar Amsterdam, men också tillgång till skumplast, pappersmuggar och en sax. Studenterna får använda dessa hjälpmedel för att hitta lösningar för att försöka rädda Amsterdam undan översvämning utan att ändra stadens position.

Här finns givetvis fantastiska möjligheter att, dels väva in geografiämnets syfte och innehåll, men även låta elever träna sig i, och utveckla, några av de entreprenöriella förmågorna som vi hittar i läroplanens första kapitel.
En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. (Lgr 11, kap 1. Skolans värdegrund och uppdrag)

Det första studenterna får göra är att diskutera inom gruppen och utveckla en teoretisk lösning på uppgiften. Därefter får de modellera i lådan, testa och undersöka om hypotesen de formade fungerade. De får använda muggarna och skumplasten och de har tillåtelse att klippa och bygga om såväl plasten som muggarna.

Efter att studenterna, antingen fått sin hypotes bekräftad, eller fått möjlighet att pröva och ompröva, får de tillsammans reflektera kring frågor kopplade till uppgiften.

• Vad händer om havsnivån ökar?
• Tror Du att detta kommer att ske i framtiden?
• Vilka områden är speciellt utsatta? Ge exempel och motivera varför
• Vilka fler konsekvenser inträffar vid en förhöjd havsnivå?
• Vad kan den förhöjda havsnivån bero på?
• Går det att förhindra en förhöjning av havsnivån? Ge exempel på hur vi fysiskt kan förändra förhöjningen genom ex förändringar i livsstil, politik, industri, konsumtion
• Ge exempel på saker du kan förändra i din vardag för att minska klimatpåverkan och bidra till en hållbar utveckling

Vad är då vinningen med att använda den topografiska 3D-kartan i undervisningen? Efter att själv ha testat att ”bygga om” havs- och landnivån, kan jag konstatera att pratar vi motivation, nyfikenhet och lust till lärande funkar det betydligt bättre för mig när jag får en spade och fysiskt kan testa vad som sker när jag gräver och bygger i sanden. Det väcker en större lust och nyfikenhet att testa, utforska, pröva och ompröva, än vad som hade skett om jag fått en Atlas placerad i handen. Men det skapar även en större förståelse kring hur en karta är uppbyggd och hur jorden befinner sig i ständig fysisk förändring.

Fröken Flipp utforskar världen 😊

Det är dagens unga som ska möta och lösa morgondagens utmaningar, därför borde det vara en självklarhet att vi skapar så många bilder som möjligt för eleverna, för att få dem att börja reflektera kring vilka lösningar de ser framför sig och vad som krävs för att de själva ska kunna vara med och förändra framtiden!

Blindkartor, utantill- och rabbelkunskap i all ära. Men vi får inte glömma bort att vårt uppdrag sträcker sig långt utanför kunskapskraven!

Vårt uppdrag sträcker sig långt in i framtiden och det är NU vi har en möjlighet att ge eleverna så många bilder som möjligt, för att skapa förståelse för en komplex värld, en komplex verklighet och, inte minst, en komplex framtid…

Nu är vi där. Igen. Vid den där tiden på året då säckar ska knytas ihop, vi ska blicka bakåt på läsåret och se, vad det vi har gjort under året gett för effekt. Vilka resultat ser vi och utifrån dessa resultat göra en analys som ligger till grund för nästa läsårs utvecklingsarbete.

Systematiskt kvalitetsarbete. Jag funderade lite på vad detta begrepp betydde för mig när jag arbetade som lärare. Jag minns att jag fick frågan på min anställningsintervju ”vad betyder systematiskt kvalitetsarbete för dig?” Mitt något till synes enkla svar på en sådan komplex fråga var ”kvalitetsarbete som sker systematiskt…” Om sanningen ska fram så ljög jag nog en aning. Ja, alltså, i mitt arbete, i mitt klassrum, utförde jag systematiskt och kontinuerligt ett kvalitetsarbete för att se, om det jag gjorde i undervisningen, metoder och arbetssätt, gav förväntad effekt på elevernas lärande. Men skolans övergripande systematiska kvalitetsarbete, kan jag inte säga att jag under mina fjorton år som lärare, varit direkt engagerad i. Möjligtvis med undantag för just den här tidpunkten på året.

När eleverna var hemskickade och man sitter där i arbetslag och ämneslag, med ett helt batteri av frågor som ska besvaras. Med hjälp av, främst nationella prov, Unikum och betygsunderlag, gjorde vi en sammanställning av elevernas resultat och drog en lättnadens suck när alla frågor var besvarade och dokumentet inskickat till rektor.

De gånger rektorer har gett återkoppling till oss pedagoger på den analys vi gjort, kan räknas på en hand (om ens det). Med detta sagt vill jag absolut inte kasta någon skugga på de rektorer jag haft genom åren, det handlar inte om deras inställning till systematiskt kvalitetsarbete, utan om hur synen på skolutveckling förskjutits genom åren. Från ett ”görande” (ena året problembaserat lärande, nästa år entreprenöriellt lärande, tredje året något helt annat…) till en organisation där de behov som finns på skolan och framförallt, de behov som eleverna på skolan har, ligger till grund för nästa års utvecklingsarbete.

Inte atomfysik direkt, utan helt enkelt ett systematiskt och, i mina ögon, självklart sätt att bedriva utvecklingsarbete. Vi blickar bakåt, följer upp, kartlägger, utvärderar och analyserar, för att kunna blicka framåt och se behov, utmaningar och möjligheter.

I min roll som verksamhetsutvecklare utgår allt mitt fokus från det systematiska kvalitetsarbetet. I arbetet med Kvalitet och Utveckling, i analysgruppen med uppföljning och analys av verksamhetsrapporter, i arbetet med skolområdeschefer och i arbetet med rektorer. Men, viktigast av allt, bland alla dessa fina ord, formuleringar och rapporter, får vi inte tappa bort de allra viktigaste personerna, pedagogerna, de som möter eleverna varje dag och där siffrorna är människor, inte staplar, diagram och procent.

Förra veckan var jag ute på en skola för att arbeta med systematiskt kvalitetsarbete tillsammans med pedagogerna. Jag inledde morgonen med att skriva rubriken på tavlan:

Systematiskt kvalitetsarbete

”Är smileyn ironisk?” frågade en av pedagogerna. ”Det kan man kanske tro, svarade jag. Men jag hoppas att efter några timmar tillsammans så kommer ni se att systematiskt kvalitetsarbete är det bästa som finns!”

Pedagogerna var inte helt övertygade…

Vi inledde dagen med att diskutera syftet med systematiskt kvalitetsarbete – varför? Från det stödmaterial som Barn och Ungdomsförvaltningen i Halmstad tagit fram utifrån systematiskt kvalitetsarbete plockade jag följande citat:

”Personal, elever och vårdnadshavare behöver en samlad bild av verksamhetens resultat, måluppfyllelse och kvalitetsarbete. På så sätt underlättas deras möjligheter att vara delaktiga, göra val och påverka utbildningens utveckling” (Stödmaterial för systematiskt kvalitetsarbete, BUF)

Vara delaktig. Göra val. Kunna påverka. ”Den som inte får information kan inte ta ansvar, den som får information kan inte låta bli att ta ansvar”. Ett citat av Jan Carlzon och som fastnat hos mig. Jag tänker att om pedagoger ska kunna ha en möjlighet att vara delaktiga i, och kunna ta ansvar för, ett utvecklingsarbete på en skola, måste de känna att det är de själva som äger det systematiska kvalitetsarbetet. För att kunna ta ansvar räcker det inte att pedagogerna har tillgång till en verksamhetsrapport, nej, pedagogerna måste vara delaktiga i och bärare av, det underlag och den analys som verksamheten bygger på.

Rektorn var givetvis närvarande under dagen och hon var noga med att poängtera, att det arbete pedagogerna gör nu, ligger till grund för höstens utvecklingsarbete utifrån de behov vi ser i den samlade analysbilden.

På den aktuella skolan hade två stycken utvecklingsområden med förväntade effekter tagits fram inför läsåret 2015/16.

• Trygghet och studiero
• Synligt lärande och ökad medvetenhet kring mål eleven arbetar mot och nästa steg i elevernas kunskapsutveckling

Vi startade dagen med att tillsammans fundera över vilket underlag vi har för att följa upp dessa utvecklingsområden. Allt från elevenkäter, elevhälsosamtal, resultat i Unikum, planeringar, intervjuer, resultat NP, ja, listan gjordes väldigt lång. Pedagogerna kunde också konstatera att det var underlag som de önskade att de samlat in, men som de inte hade. Jag tänker så här, ingen idé att lägga för mycket vikt vid det underlag vi inte har, utan istället lägga fokus på det underlag vi faktiskt har. Däremot kan jag som pedagog ta med mig den lärdomen in i nästa läsår och redan i början av terminen fundera kring vilket underlag jag kommer behöva samla in för att få tag i vilken effekt jag ser av vårt/våra utvecklingsområden.

Vi var noga med att skilja på uppföljning och utvärdering. I steg 1 handlar det om uppföljning, att följa upp och se vad har vi för underlag att använda. Till sin hjälp i denna fas hade pedagogerna några frågor. Vi var dock noga med att poängtera att det handlar inte om en ”avprickningslista” med frågor som ska besvaras, utan dessa frågor är ett stöd när pedagogerna kartlägger sitt underlag.

• Vilken kunskapssyn råder på skolan? Hur syns det?
• Vilka är de dominerande arbetssätten/vilka lärmiljöer finns på skolan?
• Hur arbetar jag som lärare för att eleverna ska kunna påverka sin lärandesituation?
• Hur arbetar vi med differentiering dvs att arbeta på olika sätt utifrån elevers olika behov och förmågor inom samma tema?
• Vilka arbetsformer och arbetssätt är mer stödjande för eleverna? Mer kritiska? (Ta i beaktande svenska som andraspråkseleverna!)
• Hur säkerställer vi att kunskapsmålen är i fokus och att vi har höga förväntningar på alla elever?
• Hur arbetar skolan för att utveckla elevers ansvar och inflytande?

I nästa steg, analysfasen, handlar det om att dyka djupare i några delar, inte alla! Skulle vi analysera allt det som vi följt upp, skulle vi inte göra annat än att följa upp och analysera…

Pedagogerna kommer fortsätta med analysarbetet om två veckor. Även här har de frågeställningar att använda som stöd, men de är inte avsedda att vara en ”avprickningslista”.

Analysera

• Var har vi höga resp. låga värden?
• Var har vi höjningar resp. sänkningar och var ligger vi i jämn nivå med tidigare mätningar?
• Ser vi att resultaten för ett ämne följer utvecklingen för ett annat?
• Hur förhåller sig detta mönster till våra förväntningar på samband mellan ämnen?

Tolka och förklara

• Vad har vi gjort eller inte gjort i undervisningen som kan förklara resultaten?
• Hur har organisering av undervisning, arbetssätt och arbetsformer, förhållningssätt, förväntningar och kamrateffekter påverkat resultat och måluppfyllelsen?
• Vilka åtgärder/utvecklingsarbeten har vi genomfört som kan ha koppling till resultatet?
• Ser vi förväntade effekter av beslutade och genomförda aktiviteter?

Problematisera och kritiskt granska

• Hur vet vi det vi vet?
• Vad saknar vi kunskap om och hur ska vi ta reda på mer?

Denna analys ligger sedan till grund för de utvecklingsområden som skolan ska prioritera kommande läsår. Kanske har pedagogerna i analysen sett behov av ett nytt utvecklingsområde, eller kanske är det så att det handlar om att hålla i och hålla ut, fortsätta att arbeta mot samma mål för att få ännu högre effekt i elevernas lärande.

Borta är förhoppningsvis augustidagarna då pedagogerna varje år blev ”överraskade” med ännu ett nytt fokusområde. Borta är förhoppningsvis tiden då någon utifrån kom för att berätta om det fantastiska med att implementera entreprenöriellt lärande eller problembaserat lärande i klassrummen. Jag säger inte att dessa båda saker är ”fel” på något sätt. Kanske är det så att det är just behovet av ett entreprenöriellt förhållningssätt som pedagogerna ser utifrån sin analys. Men den stora skillnaden ligger i att det nu är elevernas behov som är i fokus, och att dessa behov är synliggjorda av de som känner eleverna allra bäst, pedagogerna. Precis så självklart som det alltid borde varit – inte sant?

Vi lär av det vi gjort och det vi inte gjort, tar med oss dessa lärdomar och blickar in i framtiden. Det är så jag tänker att vi tillsammans bygger världens bästa skola!

På vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Under vårterminen har jag deltagit i en lärcirkel som utgått från boken ”Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande” (Elisabeth Nordin-Hultman)

Under tiden jag läste boken var det två saker som blev oerhört tydliga för mig.

Dels hur jag hela tiden kopplade det som författaren skrev om förskolan till hur det ser ut i skolans värld, men också till mina egna erfarenheter av förskola och min syn på hur ”förskola” ska se ut..

Det är en spännande tanke när man sätter spegeln inåt. I skolans värld pratar vi ofta om hur viktigt det är att vi synliggör för föräldrar skillnaden mellan skola ”förr” och skola ”nu”, men det slog mig att precis samma föreställningar om förskola bär jag själv med mig.

Som förälder är jag en förälder som i mycket högre utsträckning efterfrågar omsorg än lärande och undervisning. I mötet med förskolan är jag mer intresserad av hur mitt barn mått under dagen, om det ätit, sovit och bajsat, än vad barnet lärt sig, detta trots att jag är medveten och insatt i förskolans komplexa uppdrag och läroplan. Tänker lite att det då inte är så konstigt om föräldrar som inte har den kunskapen om förskolans uppdrag också förbiser de viktiga strävansmål kring lärande som förskolan har.

Några av de citat jag fastnade extra mycket för, är citat som direkt hade kunnat appliceras på skolan.

• ”Hur kommer det sig t.ex. att jag i observationer alltid lade betydligt mer vikt vid de situationer där barnet framstod som problematiskt. Varför tänkte jag inte lika mycket på de situationer där barnet framstod som välfungerande?” s 16.

Här handlar det verkligen om att skifta fokus. Vi måste, oavsett skola eller förskola, lägga betydligt mer kraft på att kartlägga de situationer som fungerar för en elev, istället för att lägga merparten av fokuset på situationer som inte fungerar. Den kunskap vi får om barnet i de situationer som fungerar bra, kan vi sedan applicera och använda i andra situationer som fungerar mindre bra.

• ”Pedagogisk praktik och konkreta sätt att ordna för barn, skapar vad ett barn är och bör vara” s. 40

Jag tänker inte att människor är, jag tänker att människor blir. Vilken kontext, vilket sammanhang skapar jag som pedagog, i förskola och i skola, för att tillåta en människa att bli och utvecklas i sitt allra bästa jag?

• ”När svårigheter eller problem uppstår i förskola och skola tolkas det som att det är barnen som har/och är- problemen. Elevernas problem ses som en produkt av eleverna själva” s. 21

Detta citat stämmer väl överens med Bo Heljskovs tankar kring problemskapande beteende. Återigen en tydlig koppling mellan förskola och skola. Vem är det som ”äger” problemet och vem är det i så fall som har en möjlighet att förhindra att problem uppstår? Vi lägger mycket kraft på att fokusera på de ”problem” vi ser hos det enskilda barnet, men mindre tid och kraft på att se vad det är som har utlöst det problemskapande beteendet. Oftast är det så att det vi ser som ett problemskapande beteende hos ett barn, i själva verket är barnets försök att lösa ett problem som uppstått. Denna lösning kan i sin tur innebära att ”problem” uppstår för mig som pedagog, men vem är det då som äger problemet, är det barnet eller är det jag som pedagog? Om det är jag som pedagog som ”äger” problemet innebär ju även det att det är jag som pedagog som äger möjligheten att påverka och förändra, en viktig insikt att ha med sig i mötet med alla barn och elever.

En bok som har gett mig många nya insikter, men även vänt upp och ner på tankar och föreställningar och synliggjort för mig själv min egen syn på förskola, och förskolans uppdrag.

En bok väl värd att läsa, oavsett om du arbetar på förskola, skola eller om du helt enkelt vill utmanas i din tanke kring föreställningar som du själv, medvetet eller omedvetet bär med dig.

”Mamma, du måste hjälpa mig att ladda ner nya Pokémon till din mobil, jag vill följa med Alvin ut och jaga Pokémons!”

Min 6-åring pockar på min uppmärksamhet, just när jag sitter och scrollar i Facebook-flödet och min blick har fastnat på ännu en av alla de där bilderna med citat på som talar om för oss att det var bättre förr. Förr. Då vi byggde träkojor, klättrade i träd, gungade, spelade fotboll, var vid sjön och badade hela dagarna. Solen lyste ständigt, på sommaren var det varmt och på vintern låg det alltid metervis med snö i skogen. Åtminstone är det den bilden många 70-talister med stor sannolikhet delar med mig. Jag inser ju själv att bilden givetvis är något romantiserad. Visst fanns det somrar som mest regnade bort, visst fanns det vintrar då snön ersattes med slask och is. Och visst fanns det dagar då vi satt inne framför TV:n, kanske i sällskap med en moviebox eller nya Nintendo och spelade Super Mario eller ett parti Zelda.

När jag tänker efter så tror jag att dessa dagar var rätt så många. Men ändå. Det vi minns, är bilden av ett modernt Bullerbyn med skrapade knän och solblekt hår. Men vad är det då som gör att vi romantiserar gårdagen, förfasas av nutiden och skräms av morgondagen? Är det verkligen tekniken som skrämmer oss, eller är det vår okunskap om hur vi ska kunna använda tekniken och utnyttja dess möjligheter som skrämmer?

För lite drygt en vecka sen kom jag hem från Almedalen. Tillsammans med EIT digital och bl.a  Per Falk, Carl Heath och Niclas Ekholm (IKT-labbet), deltog jag i ett seminariun/workshop som handlade om makerspace och makerkultur kopplad till undervisning och lärande. När jag och Niclas satt och förberedde vår del av seminariet visade han mig det som kallas för Augmented Reality (AR), förstärkt verklighet. Jag måste erkänna att det var första gången som jag stötte på AR, hade inte fått det demonstrerat för mig tidigare, och jag var minst lika imponerad som min 6-åring blev första gången hon såg en levande Pokemon på gräsmattan.

Vi satt länge och diskuterade vilka möjligheter AR kan ha för lärandet. I mitt klassrum använde jag bildstöd, modeller, stödstrukturer för att förstärka och utveckla lärandet. Vilka möjligheter kan då inte ges med en förstärkt verklighet!

Min SO-hjärna gick genast igång. Tänk dig att gå runt på gatorna i Visby och med teknikens hjälp kunna uppleva hur det såg ut på medeltiden. Vad hade människorna på sig, hur såg handeln ut, vilka djur fanns, vilka vapen hade männen, tänk dig att få vara där och verkligen uppleva och utforska! Tänk dig sedan samma sak på andra historiska platser runt om i Sverige. Platser nära dig. Möjligheten att som historielärare kunna ta med eleverna ut på en riktig historisk rundvandring. Jag menar en rundvandring där eleverna själva ges möjlighet att få se, inte bara hur platsen ser ut idag, utan också få levande bilder över hur den såg ut förr och vad som utspelade sig just där, då. Domarringar, vikingagravar, kända historiska slag, ja, egentligen är det bara fantasin som kan sätta stop, tekniken finns redan.

Givetvis stannar inte möjligheterna vid en mattebok eller en historisk rundvandring. Nya möjligheter skulle öppnas upp överallt, det fysiska klassrummet skulle förändras och lärande som vi ser på det idag, skulle få en helt ny innebörd.

Kanske är det också det som skrämmer…

Det som får oss att fortsätta lajka och dela bilder på bildäck från träd och citat som säger att det var bättre förr. Innan all teknik. Jag ser Youtube-klippet från Central Park och hysterin som uppstår bland vuxna människor när en sällsynt Pokémon dyker upp och visst, jag inser också, att precis som med allting annat finns det såväl möjligheter som utmaningar med tekniken. Men utmaningarna får inte hindra oss från att utnyttja möjligheterna!

”Mamma, mamma – det är en råtta i din säng!”

6-åringen har fångat sin första Pokémon. Resten av dagen tillbringar hon ute tillsammans med sina syskon och går gata upp och gata ner i samhället för att hitta så många Pokémons som möjligt.

Jag hoppas bara inte att det stannar vid råttor, apor och larver som fångas vid vägkanten.

För uppenbart är, att dagens teknik, har betydligt mer att erbjuda än så. Vi håller redan framtiden i vår hand…

Välkommen till framtidens lärande!

Följande blogginlägg postades ursprungligen i Pedagog Halmstad 

”Nu har ett nytt läsår dragit igång i Halmstad kommun, våra skolor fylls av förväntansfulla och nyfikna barn och ungdomar (och ja, kanske en och annan skoltrött tonåring som får kämpa med att ställa om från ”sommarlovstid” till skoltid)

Det finns säkert lika många sätt för en rektor att välkomna tillbaka sina pedagoger till terminsstart, som det finns för pedagoger att välkomna tillbaka sina elever.

I det här blogginlägget vill jag lyfta fram hur rektorerna på Brunnsåkersskolan inledde sin uppstartsvecka, kanske kan det väcka tankar och inspiration till andra, såväl skolledare som pedagoger!

Skapa välkomnande och förväntan! Uppstart med pedagoger på Brunnsåkersskolan, foto Lina Tannerfalk

Tillsammans har de tre rektorerna Lina, Wictoria och Ulf, satt samman en verktygslåda. Verktygslådan visar en riktning, vad som är viktigt på Brunnsåkersskolan, utifrån att eleverna ska ges möjlighet att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. ”Verktygslådan ska fungera som en stödstruktur för dig” står det på baksidan av första kortet. En tanke väl värd att ta med sig. Inte bara elever i klassrummet behöver stödstrukturer i sitt lärande, för att utvecklas som pedagog och i det ständiga och livslånga lärandet, mår vi alla bra av tydlig struktur och ett gott stöd som bidrar till utveckling och lärande.

Brunnsåkersskolans Verktygslåda

Så, vad innehåller då denna bunt av laminerade kort? Vad är riktningen som Brunnsåkersskolans ledning vill förmedla till sina pedagoger?

Det allra tydligaste med verktygslådan är fokuset på att tillsammans skapa en undervisning som möter alla elever, genom att jag som pedagog delar med mig till mina kollegor, är nyfiken på vad mina kollegor gör och, inte minst, är nyfiken på min egen undervisning och hur jag kan utveckla, förfina och förändra för att få fler verktyg i min pedagogiska verktygslåda.

I verktygslådan har rektorerna hämtat inspiration, tankar, vetenskap och beprövad erfarenhet från många olika håll.

Av Christian Lundahl, professor i pedagogik, har man plockat frågor för att pedagogerna ska ges möjlighet att utveckla sin egen undervisning.

• Gör jag alla elever delaktiga och aktiva i sitt lärande?
• Ser jag alla elevers lärande?
• Vad lär de sig av det jag tänkt att de ska lära sig?
• Hur vet jag det?
• Hur använder jag den informationen?
• Vad måste jag förändra i min undervisning?

I verktygslådan finns även den berömda ”lärandegropen”. Hur gör vi för att utmana våra elever? Hur får vi eleverna att reflektera kring sitt lärande? Vilka utmanade frågor ställer vi till eleverna?

Lärandegropen, illustration Ann-Marie Körling

Baserat på James Nottinghams ”Utmanande undervisning i klassrummet” synliggörs fem centrala begrepp:

• Självkänsla
• Ansträngning
• Återkoppling
• Utmaning
• Reflektion

Här hittar vi även synliggörande av den formativa undervisningen och de fem nyckelstrategierna för bedömning för lärande (Dylan William)

De fem nyckelstrategierna för bedömning för lärande, Dylan William

Andra góbitar som man hittar när man bläddrar i verktygslådan är exempelvis stödstrukturer för att:

• Främja elevers närvaro
• Systematiskt kvalitetsarbete
• Mentors uppdrag
• Checklista för språkutvecklande arbetssätt (Skolverket)

Checklista – språkutvecklande arbetssätt (www.skolverket.se)

Pedagogerna hittar även delar som är direkt kopplade till Brunnsåkersskolan, t.ex hur tavelstrukturen ska se ut för att skapa likvärdighet och underlätta för eleverna bl.a. genom tydlighet, repetition och förförståelse. Rektorerna har även, genom en tydlig illustration, synliggjort Brunnsåkersskolans helhetsidé, hur man tillsammans skapar och verkar såväl i en utvecklings- som lärandeorganisation.

Bra och goda idéer är till för att spridas! Varför inte tillsammans i kollegiet fundera kring hur just er verktygslåda skulle komma att se ut, eller varför inte, tillsammans med eleverna, skapa en likadan verktygslåda att användas av eleverna i klassrummet?

En sak är säker – det livslånga lärandet tar aldrig slut och  genom tydlighet och struktur kan vi locka fram lust och nyfikenhet till lärande – hos elever såväl som hos pedagoger!

Stort tack till Lina, Wictoria och Ulf för att ni är föredömen när det gäller att leva och verka i en Dela-kultur!”

”Lotta, jag drar ner till datasalen och söker fakta om franska revolutionen. När ska jag komma tillbaka till klassrummet?”

”Kom vid tio i, så tar vi en återsamling innan vi avrundar lektionen!”

2002. Jag var nybakad lärare, mitt första jobb som lärare på Östergårdsskolan i Halmstad (där jag förvisso stannade kvar 13 år till ). Och ja, jag var nog en av alla de som utövade, det som Jonas Linderoth i ett debattinlägg i DN häromdagen, benämnde som ”flum-pedagogik”. Vissa lektioner. Andra lektioner kunde se ut precis tvärtemot.

”Nu slår vi upp sida 32 i läroboken, se till att anteckna allt det jag skriver på tavlan för det här kommer garanterat komma på provet. Är det någon som vet vem som var kung i Frankrike när Franska revolutionen utbröt?”

Katederundervisning. Och ja, jag hade min pekpinne som jag då och då drog ner min vita projektorduk med och satte på overheadapparaten för att visa och förtydliga med en och annan uppkopierad stencil.

Inte bara det ena. Eller det andra. Först genomgångar av innehåll, överföring av fakta och kunskap, tonåringar som lite lätt halvsovandes i bänkraderna svarade på frågor om frihet, jämlikhet och broderskap. När instuderingsfrågor och kapitelinnehåll var avklarat (check på den), kunde vi övergå till ”friare” fördjupningsuppgifter. Som, allt för ofta, resulterade i att en tredjedel av eleverna var i datasalen, en tredjedel var utspridda i olika grupprum och en tredjedel kunde inte jobba vidare den lektionen ”för den som har alla anteckningar är sjuk”. Någonstans däremellan sprang en lärare in och ut ur alla rum och försökte hålla koll på eleverna så att de jobbade. Den läraren var jag.

Känns det igen?

Jag skriver inte detta för att raljera. Jag skriver inte detta för att säga att allt det vi gjorde förr i klassrummet är förkastligt och allt det vi gör idag är fantastiskt.

Jag säger det för att nyansera. Allt är inte svart. Eller vitt.

I min och Stefan Hertz bok ”Vänd på tanken”, utforskar vi såväl det lärarledda klassrummet som det klassrum där eleverna ”forskar själva”. Det finns för- och nackdelar med båda två. Fördelar med ett lärarlett klassrum kan bl.a vara att det lärarledda klassrummet premierar minneskunskaper. ”Repetition och uthållig övning är nödvändig för en hel del av den kunskap vi människor behöver tillägna oss. Den uppsättning kunskaper som vi tillägnar oss är sedan fundament för alla kommande kunskaper. Repetition är en av flera effektiva inlärningsmetoder, och ibland alltså helt nödvändig” (Vänd på tanken, 2016)

Förutom repetition och uthållig övning så kunde jag se att många elever i mitt klassrum mådde väl av en styrd undervisning. Det skapade struktur för många elever, en struktur som i sin tur skapade trygghet. ”Mallen” för hur undervisning gick till delades av många kollegor och eleverna kände igen undervisningen oavsett vilken lärare de mötte.

Men.

Jag kunde se, att även om eleverna ”tvingades” till aktivitet på lektionen (anteckna allt jag skriver ner på tavlan, för ni kan vara säkra på att det kommer på provet nästa vecka) så var eleverna ofta passiva i lärandet. De tog ingen aktiv roll i sitt eget lärande, ingen reflektion kring vad jag lärt, hur jag lärde mig det eller varför. Allt för ofta hade jag elever som ”höll för” i sin anteckningsbok när de arbetade med instuderingsfrågor, för de ville inte att någon annan skulle kunna skriva av deras svar. Att bli klar först var viktigare än att hjälpa, stötta och utmana sina kamrater. Begrepp som kollaborativt lärande och språkutvecklande arbetssätt lyste med sin frånvaro.

Sen finns det de elever som trivs med ”eget arbete”, att få söka kunskap på egen hand, i sin egen takt (jag vet, för jag var själv en sådan elev..) Det allra bästa jag visste var att få gå ner till biblioteket och söka fakta, gärna om andra världskriget som var ett specialintresse när jag gick på högstadiet. Kanske var det den känslan jag hoppades på att fler skulle känna när jag släppte iväg eleverna till datasalen för att ”forska själva”.

Det finns flera nackdelar med denna undervisning. ”De elever som brukar vara duktiga på att ta eget ansvar, och på så sätt också får en position i klassrummet som självgående, hamnar ofta i en ”komfortzon” där de reproducerar. De gör mer av det som de redan kan.” (Vänd på tanken, 2016)

Mer av det de redan kan. 

Eller så gör de ingenting, för de har inte lärt sig att kunna. Kunna söka, inhämta, granska, sortera och kunna använda den information de hittar.

På 0,35 sekunder får jag 1 540 000 träffar när jag googlar ”Andra världskriget”.

Kanske var det enklare 1991, då Agneta på biblioteket visade mig hyllan med böcker och där jag rätt enkelt hittade en bok om invasionen i Normandie.

”Det är så enkelt att hitta kunskap idag”. Fel.

Det är lätt att hitta information, att ta till sig informationen och göra om den till kunskap kräver en helt annan typ av undervisning. Ett helt annat typ av klassrum.

Är det något jag själv märkt, inte bara genom att titta inåt mot mig själv och min egen undervisning, utan också i min roll som verksamhetsutvecklare inom barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad kommun, så är det att pedagoger och skolledare idag, är mycket mer medvetna. Medvetna om att det krävs att vi tittar inåt, på vår egna verksamhet, våra elevers behov, för att se vilken typ av verktyg, vilken typ av undervisning, metoder och strategier vi behöver utveckla på just vår skola för att möta våra elevers behov. Vi erbjuder inte längre en typ av undervisning, en typ av läromedel och en typ av stöttning. Vi strävar efter att utveckla vår undervisning, utforska nya källor till information (inte minst de digitala) och vi tänker inte längre en typ av stöttning där eleven ska anpassas till vår undervisning, istället tänker fler och fler, hur ska jag anpassa undervisningen för att möta mina elever?

”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” Lgr 11 kap 1

Bra så. Men vad krävs då? Eller varför inte vända på tanken. Vad krävs inte?

Minns ni Kaj? Han som simmade ur bild? Hans fru hade zoomen inställd och kämpade febrilt med att få sin man att simma i bild! Överför bildrutan till klassrummet. Upp med handen alla ni som någon gång haft elever som simmar ur bild? *räcker själv upp handen*

Kanske handlar ”skola” och ”undervisning” idag betydligt mindre om att tvinga in eleverna i vår bildruta (ni måste anteckna detta annars kommer ni inte klara provet) och betydligt mer om att istället reflektera kring vilken typ av undervisning, vilken typ av bildruta, jag behöver skapa i mitt klassrum, för att kunna följa eleverna just där de befinner sig, möta eleverna just där de simmar…

Jag har nog kommit en ganska lång bit bort från bilden jag inledningsvis målade upp. Av eleven jag släppte iväg ensam till datasalen. Eller av läraren som står med pekpinnen framme vid katedern. Läraren som försökte få eleverna engagerade och aktiva genom att då och då påminna om att detta ”kommer garanterat komma på provet”… Men jag tänker inte att jag gjorde ”fel” då och ”rätt” nu, jag tänker att vi lär, utvecklas och drar lärdom av våra erfarenheter längs med vägen.

Vill avsluta med att citera ett meddelande jag fick i våras. Av en ”gammal” elev. En elev som mötte såväl eget arbete i datasalen som pekpinne och katederundervisning i mitt klassrum. Långt innan flippat klassrum, Lgr 11, förmågor och språkutvecklande undervisning var i fokus. Men, som först och främst, mötte mig. Vad jag vill belysa med hens ord är att oavsett teorier, metoder, läroplaner, forskning och beprövad erfarenhet, så är det, till syvende och sist, mötet mellan läraren och eleven, mellan dig och barnet, som gör all skillnad i världen.

”Jag skulle vilja tacka dig, för du har satt så stora avtryck hos mig. Det är tack vare dig jag står där jag är idag, du fick mig motiverad och om inte du hade inspirerat mig som du gjorde är jag inte säker på att jag ens tagit mig till gymnasiet. Så TACK, för att du har varit en så stor inspirationskälla för mig och för att du fick mig motiverad”

”En lärare påverkar evigheten, han vet aldrig var hans inflytande tar slut. ”

Ha det i bakhuvudet nästa gång du läser ännu en PISA-rapport, en insändare eller en upprörd ledare i DN…

Svensk skola är i kris. Resultaten sjunker, elever går ur åk 9 utan att kunna läsa och förstå texten i den allra enklaste tidningsartikel, problemlösning och matematiska kunskaper halkar allt mer efter, svenska lärare har bland de lägsta lönerna i OECD, samtidigt som karriärtjänster och lönereformer skapar sprickor inom skolan. Vi får fler och fler undervisningstimmar, fler administrativa krav på dokumentation samt fler och fler elever med helt skilda behov, förutsättningar och kunskap som vi ska klara av att bemöta.

Svensk skola blommar. Aldrig förr har så många pedagoger varit så nyfikna på den egna praktiken. Genom karriärtjänster ges möjlighet till ytterligare utvecklande uppgifter, att exempelvis leda kollegor i olika utvecklingsprocesser i den egna verksamheten. ”Det professionella lärandet inneboende kraft” har aldrig varit så stark som nu, medvetna pedagoger, rektorer, förskolechefer som tillsammans skapar förutsättningar för att ge barn och elever det allra bästa lärandet. Lärmiljöer, digitalisering, likvärdighet, begrepp som länge har lyst med sin frånvaro i svensk skola, är nu i allra högsta grad levande och tillsammans skapar de förutsättningar för lust, nyfikenhet, kreativitet och lärande.

Två olika sidor. Av samma mynt.

Jag befinner mig inte längre i klassrummet, men en utav fördelarna med att stå lite utanför och betraktande blicka in, är att jag får möjlighet att fånga upp en bred och varierad bild från många olika delar av vår verksamhet. Det här inlägget är ett skrapande på ytan av det jag ser när jag tittar in och hur det jag ser fyller mig med en tillförsikt och tilltro till framtiden för svensk skola.

När jag besöker pedagoger i förskolan så möts jag, i första hand av, nyfikenhet. Nyfikenhet och en vilja att gräva djupare i den egna praktiken och se vad alla de aktiviteter verksamheten erbjuder barnen faktiskt ger för effekt i barnens förändrade kunnande. Jag möts av pedagoger som, utan att de förut har satt ord på det, i mångt och mycket redan bedriver ett systematiskt kvalitetsarbete i sitt arbetslag. GPP:er (gemensamma pedagogiska planeringar) som beskriver förmågor barnen ska ges möjlighet att utveckla och träna, syfte, läroplansmål i fokus, kopplingar till språkbehandlingsplan och plan mot diskriminering och kränkande behandling. Jag ser hur denna planering systematiskt följs upp varje vecka med hjälp av reflektionsprotokoll, men jag ser också hur verksamheten synliggörs utåt, med hjälp av bla bloggverktyg på Unikum där föräldrar får en inblick i lärandet som sker i verksamheten.

När jag besöker förskolor blir jag alltid full av beundran och varm i hjärtat. Hur dessa pedagoger lyssnar in barnen, möter barnens tankar och idéer, tar vara på dessa, väver in i projekt, väcker nyfikenhet och lust till lärande i de små och vardagliga aktiviteterna. Hur pedagogerna ser det kompetenta barnet, barnet som kan och barnet som vill. I varje barn.

När jag sedan samtalar med förskolechefer så möts jag av samma nyfikenhet. ”Lotta, det är ju ingen av oss som är färdiglärd när det gäller det systematiska kvalitetsarbetet, men vi prövar och omprövar och lär tillsammans!” Det livslånga lärandet. Inget förmedlande av ”rätt” eller ”fel”, men en upptäckarglädje och vilja att gräva ”där vi står”. Vända blicken mot den egna praktiken och se vilka ledarhandlingar jag som chef kan genomföra för att skapa förutsättningar för pedagogerna att i sin tur kunna möta barnen och verksamhetens behov. Inte uppifrån och ner. Eller nerifrån och upp. Utan båda håll, samtidigt och tillsammans.

I mina nätverk jag leder med pedagoger som arbetar på fritidshem ser jag samma nyfikenhet och vilja. Fokus läggs inte på vem som ska beställa ostmackor till utflykten (även om givetvis praktiska saker också tar, och måste få ta, plats). Men det som diskuteras är begrepp som undervisning och lärande på fritidshemmet. Ta det klassiska exemplet bakning. Är målet att eleverna ska bli bättre på att baka? Eller är målet att eleverna ska utveckla förmågan att ”pröva och utveckla idéer, lösa problem och omsätta idéer i handling?” Vad är skillnaden? Vad betyder den skillnaden för mig som pedagog och vilka medvetna pedagogaktioner måste jag göra för att få till stånd ett lärande utifrån syfte och mål i en bestämd aktivitet?

Häromdan berättade en pedagog om en Pokémon promenad barnen hade genomfört. Syftet var inte att samla in så många Pokémons som möjligt, utan pedagogen satte ord på att uppgiften var skapad utifrån syftet att skapa och upprätthålla goda relationer samt samarbeta. Vi hade ett spännande samtal kring uppgiften och pedagogen kunde själv sätta ord på att det barnen fick beskriva och samtala om efteråt var själva aktiviteten, infångandet av Pokémons, inte huruvida de ansåg att de arbetat utifrån, och uppnått syftet, att skapa goda relationer och samarbeta. En ”aha” känsla för pedagogen. Just känslan av ”aha” möter jag ofta på fritids. Fritidspedagogerna gör så ofantligt många värdefulla aktiviteter som har så stor betydelse för så många barn. När sedan pedagogerna synliggör lärandet i aktiviteterna, får vi ytterligare en dimension till fritidshemmets kompletterande uppdrag, mot såväl förskoleklass som äldre årskurser.

Jag märker att rektorer som leder arbetet i fritidshem vill ta del av lärandet som sker på fritids, för att kunna koppla samman detta lärande med det som sker i ”skolan”. Hela dagens lärande. Man strävar efter en helhet, istället för att tänka skola för sig och fritidshem för sig, upplever jag att man tänker allt mer skola och fritids, för att tillsammans skapa förutsättningar för att lyckas i såväl vårt demokrati- och värdegrundsuppdrag som i vårt kunskapsuppdrag.

De utvecklingsprocesser jag är delaktig i ute på olika skolor kännetecknas av pedagoger, som trots stor arbetsbelastning och stressfylld vardag, kommer till träffar uppfyllda med tankar, frågor, saker de vill dela med sig av, saker de vill lära av varandra och saker de vill gräva djupare i. En vilja till förändring. Jag ser pedagoger som blir allt mer involverade i uppföljning och analys av den egna skolan, inte bara det som sker i sitt eget klassrum. Jag ser ett samarbete mellan årskurser, mellan ämnen, mellan stadier, hela tiden utifrån frågeställningen – ”Hur ska vi skapa en likvärdig undervisning, där vi kan möta alla elever, utifrån där de befinner sig?” Vad gör det vi gör? Vad behöver vi förändra? Vad behöver vi utveckla? Vilken hjälp kan vi ta av varandra?

När jag möter ledningsgrupper med rektorer och förskolechefer så är det chefer som befinner sig i ett lärande. Som tillsammans stöter och blöter begrepp som ”uppföljning” och ”analys”. Som läser litteratur, går tillbaka till den egna verksamheten, reflekterar, tar med sig tankar tillbaka till ledningsgruppen, som blir utmanade av skolområdeschefer och oss verksamhetsutvecklare. Chefer som leder sina verksamheter och som ska förflytta dessa verksamheters lärande framåt, men också chefer som ingår i en ledningsgrupp med ett uttalat syfte att även ledningsgruppens gemensamma lärande ska förflyttas framåt. En organisation som genomsyras av lärande.

I Halmstad har vi skapat lärgrupper, med chefer och förskolechefer över skolområdesgränser. I syftesbeskrivningen för dessa lärgrupper står att läsa ”Avsikten med Buf:s utvecklingsorganisation är att vi lär med och av varandra utifrån identifierade behov i verksamheten. Vi utgår från forskning, beprövad erfarenhet, styrdokument och stödmaterial. Alla gruppers arbete ska präglas av mod, kreativitet och nytänkande”.

Det är dessa ord jag ser när jag är ute i verksamheten. jag ser modiga chefer, kreativa pedagoger och nytänkande verksamheter. Jag ser utvecklingsbehov, jag ser saker som vi inte kan slå oss till ro med. Precis så som det ska vara i en organisation som handlar om utveckling och lärande.

Det här var inget inlägg i svensk skoldebatt. Eller jo, det kanske det var. Men först och främst var det en stilla reflektion och ett försök att klä i ord, den kraft och den utveckling jag har ynnesten att befinna mig i centrum av.

Avslutningsvis väljer jag att citera Pauline Broholm Lindberg, förvaltningschef i Halmstad kommun, och hennes ledord som ska visa riktning framåt.

”Positiv respektlöshet, uppkäftigt engagemang och kvalitativ galenskap”

Allt som inte är under utveckling är under avveckling sägs det. Jag ser en skola som befinner sig mitt i en enorm kraft av utveckling, förändring och nyskapande. Precis så som det ska vara. Precis så som det måste vara!

Skolan är död – länge leve skolan!

Kvalité. Visst kan vi vara överens om att vi alla vill ha en hög och likvärdig kvalité på undervisningen i klassrum runt om i Sverige. Vi alla som på ett eller annat sätt arbetar med utbildning och lärande runt om i vårt avlånga land, visst är det så att vi går till jobbet varje dag med tanken att vi ska ge alla elever den allra bästa tänkbara undervisningen och förutsättningar för att kunna utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare? Och som förälder, visst är det så att vi varje dag skickar våra barn till skolan med förhoppning och tillit att just mina barn ska erbjudas en undervisning med god kvalité i ett socialt sammanhang där alla barns lika rättigheter (och skyldigheter) är en självklarhet och en näringsrik grund för kunskapsinhämtning?

Så läser jag i tidningen. På Facebook. Lyssnar på debattprogram. Och än en gång möts jag av en debatt som är mer inställd på att måla upp bilden av olikheter som ett problem, än att synliggöra olikheternas möjligheter för att skapa likvärdighet.

Skolan är olik. Skolan måste vara olik. Undervisningen i mitt klassrum, där mellan 80-90 % av eleverna kunde ha ett annat modersmål än svenska, måste se annorlunda ut än undervisningen på en skola med, låt säga, 2 % som har annat modersmål än svenska. Nej, jag säger inte att den ska vara olik som i sämre. Jag säger att den måste vara olik för att kunna vara likvärdig.

För att skapa en likvärdig kvalité på förvaltningsnivå måste det skapas förutsättningar för rektorer att hinna med att vara pedagogiska ledare, att hinna med att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete med syfte att ständigt och kontinuerligt följa upp den egna verksamheten för att hitta styrkor att bygga vidare på och utvecklingsområden att förbättra. Rektorers förutsättningar ser olika ut beroende på vilken skola man leder. Alla skolor kan inte ledas på samma sätt. Alla skolor bör inte heller ledas på exakt samma sätt. Förvaltningen kan inte göra likadant.

Förutsättningarna är inte lika, men alla enheter i verksamheten måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Rektorer måste skapa förutsättningar för pedagoger att hinna med att vara, just det, pedagoger. En pedagog är i ordets bemärkelse en person som använder pedagogik i syfte att främja inlärningen hos den undervisade. Det är min fulla övertygelse att den allra bästa pedagogiska verksamheten bygger vi tillsammans. Men hur ofta bygger vi in den kollegiala kraften i våra scheman? För att skapa en undervisning med likvärdig, hög kvalité, måste rektorer och skolledare skapa förutsättningar för pedagogerna att  tillsammans ges tid att planera och, inte minst, systematiskt kvalitetssäkra den egna undervisningen.

Förutsättningarna är inte lika, men alla skolor måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Pedagoger måste ges förutsättningar för att skapa en god undervisning med hög kvalité. Vi ska ha höga förväntningar på våra elever, precis som elever, föräldrar och rektorer ska ha höga förväntningar på oss (om inte högre). Som pedagog vet jag vad som krävs för att skapa en god undervisning i mitt klassrum. Jag vet att de uppgifter jag ger mina elever måste ha en tydlig förankring i en kontext, min undervisning måste sättas i ett sammanhang och utifrån detta sammanhang måste vi tillsammans skapa förståelse för ämne och innehåll. Eleverna måste veta vad, när och hur, men framförallt måste eleverna ges möjlighet att skapa sig förståelse utifrån ett sammanhang, ett varför.

Förutsättningarna är inte lika, men all undervisning, i alla klassrum, måste drivas med likvärdig hög kvalité. På olika sätt.

Likt hungriga lejon väntar så massmedia på att få ta del av kommande PISA-resultat, inte för att ge pedagoger möjlighet att samtala kring vilka förbättringsområden vi ser och hur vi tillsammans, utifrån våra olikheter och förutsättningar, kan skapa en likvärdig skola för alla. Nej, tidningar och TV söker istället med ljus och lykta på Twitter och i andra sociala medier för att hitta rösterna som passar just deras syfte, vilka motpoler ska man bjuda in till debattprogram, vilka ska ges utrymme att skriva insändare på debattsidorna och vilka röster ska få höras mest?

Vi måste skapa sensation! Vi måste skapa debatt! Vi måste skapa rubriker!

Men vet ni vad som glöms bort? Mitt i all nyhetssensation, mitt i alla rubriker och mitt i all debatt?

Eleverna.

Det är våra barn det handlar om! Mina. Och dina. Mina barn som jag skickar till skolan varje dag, mina elever som jag under fjorton år mötte i mitt klassrum, dina barn, dina elever. Varje barn. Lika unikt, lika olikt som ett annat.

Snälla massmedia, kan vi inte bjuda in till samtalsprogram (ja, just det, kan vi inte bara lägga ner att hela tiden ”debattera” och istället skapa forum där vi samtalar och lyssnar på varandra, där vi skapar mervärde istället för underhållningsvärde? Bara en tanke..) där pedagoger med olika förutsättningar i sina skolor, i sina klassrum, samtalar kring hur vi kan dra nytta av, och lära oss av, varandras olikheter i syfte att skapa likvärdighet?

Vi kommer aldrig hitta en universallösning. Vi kommer aldrig hitta en metod, en sorts undervisning eller ett klassrum som alla andra ska anpassa sig efter.

Jag tror inte på polarisering, jag tror på mångfald och samarbete, för att tillsammans skapa en skola med hög kvalité och en undervisning som möter varje elevs behov.

Förutsättningarna är inte lika.

Just därför tror jag tror på olika, för att uppnå likvärdig.

Hur tänker du?

Jag har under helgen med stor nyfikenhet och intresse följt den diskussion som förts i sociala medier kring huruvida the Big five är ett adekvat verktyg att använda för att synliggöra förmågorna i läroplanen, eller, om det de facto, ställer till med än mer förvirring. Här är mitt försök att nyansera diskussionen, vända och vrida på begreppet ”the Big five”, vilka möjligheter jag sett i mitt klassrum tack vare ”förmågetänket”, men även vilka utmaningar jag ser när man onyanserat plockar upp ett verktyg, sätter det i sin egen verktygslåda och börjar hamra och spika, innan man riktigt reflekterat kring om det är en såg eller hammare man egentligen behöver just nu…

Låt oss ta det från början.

2011, när den nya läroplanen trädde i kraft, hade jag precis avslutat en fjärde omgång av mammaledighet. Kommer tillbaka till jobbet, ni vet lite sådär halvrostig och i behov av en omställningstid från ”mamma-vardagen” till ”lärar-vardagen”. Jag minns att på mitt skrivbord låg det en ”välkommen-tillbaka” present. Den nya läroplanen. Mina kollegor hade, några månader tidigare, fått åka i väg på konferens för att sätta sig in i vad de nya styrdokumenten innebar i praktiken för just deras undervisning. Det tillfället missade jag av förklarliga skäl, och min startsträcka efter mammaledigheten blev därför obefintlig. Ner i startblocken och kör!

Min första fråga jag ställde mig var hur ska jag kunna synliggöra allt detta innehåll för mina elever? Jag undervisade i samtliga fyra SO-ämnen samt engelska. Vid denna tidpunkt hade jag mellan 60-70% av elever med annat modersmål (en siffra som tre år senare var närmare 85% och i vissa klasser hade jag upp till 90% elever med annat modersmål).

Om jag ska kunna begära att eleverna ska nå kunskapskraven, måste jag givetvis kunna synliggöra vad som krävs för att eleverna ska nå dit. Om jag ska kunna synliggöra vad det är vi ska arbeta med, och i vilket syfte, är jag givetvis tvungen att kunna konkretisera texten i såväl syftesdelen, centrala innehållet som kunskapskraven. Inte nog med det, jag är även tvungen att fundera ut hur jag kan synliggöra en röd tråd mellan dessa delar, så att eleverna förstår vad vi gör, varför vi gör det vi gör och att det vi tränar på lektionen även är det som eleverna sedan blir bedömda utifrån.

Som ett stort paraply över allting låg ordet förmågor.

Förmågor som eleverna ska ges möjlighet att träna på, utveckla och bedömas utifrån.

För att vara helt ärlig så satt jag en hel del på min kammare och klurade kring i vilken ände jag skulle börja. Jag ville konkretisera, förtydliga, men inte förenkla. Jag tog med mig frågan till min ämnesgrupp på Östergårdsskolan, där två av mina kollegor påpassligt nog hade varit på ett nätverk som anordnades i kommunen för SO-lärare. De hade med sig artikeln ”Lägg krutet på The Big Five” av Göran Svanelid. Tillsammans läste vi artikeln och kände allihop att här hade vi något som vi möjligtvis skulle kunna använda oss av i undervisningen.

Vi gick tillbaka in på våra kammare och reflekterade kring det vi läst. Veckan efter tog vi återigen upp diskussionen i ämneslaget och resonerade kring om vi ansåg att det här var ett verktyg som vi skulle kunna använda oss av, och som skulle kunna gynna våra elever. Vi var överens om att det absolut var värt att pröva. Sen följde ett gediget arbete. De fem stora djuren på savannen gjorde jag och mina elever om till fem OS-ringar, detta efter samtal kring, och synliggörande av, hur förmågorna sitter tätt sammanlänkade och att det är sällan (eller aldrig) som man kan isolera en förmåga från övriga.

The Big Five blev med tiden ett naturligt verktyg för mig, mina kollegor och våra elever. Något som var levande i planeringen, i uppgifterna vi tränade och i uppgifterna som eleverna blev bedömda utifrån. Men, och här kommer en av de allra viktigaste aspekterna, Big Five användes alltid utifrån ett ämnesspecifikt kunskapsinnehåll och förmågorna som bedömdes var alltid kopplade direkt till kunskapskraven. 

För att ta ett konkret exempel.

I religion står det i syftestexten att eleven sak ges möjlighet att utveckla sin förmåga att analysera kristendomen, andra religioner och livsåskådningar samt olika tolkningar och bruk inom dessa.  Detta fortsätter sedan som en röd tråd genom det centrala innehållet där det bl.a lyfts fram att eleverna ska känna till centrala tankegångar inom de fem stora världsreligionerna, varierande tolkningar inom världsreligionerna, huvuddragen i världsreligionernas historia och sambandet mellan samhälle och religion i olika tider och på olika platser (för att nämna delar av det centrala innehållet).

Går vi sedan vidare till kunskapskraven står det att eleven ska kunna före resonemang om likheter och skillnader inom och mellan några religioner och andra livsåskådningar. Eleven kan utifrån undersökningar om hur religioner kan påverkas av och påverka samhälleliga förhållanden och skeenden beskriva enkla samband […]

I alla dessa delar lyfts analysförmågan fram. Men, bara för att en elev har en väl utvecklad förmåga att se samband mellan olika religioner eller mellan religion och samhälle, betyder inte det att eleven per automatik har ett högt betyg i samma förmåga utifrån ett annat ämne.

Låter det krångligt?

Tänk så här. Jag är en hejare på att beskriva historiska samband. Se orsaker och konsekvenser och hur olika separata händelser bildar en händelsekedja. Men, och tro mig, skulle någon be mig använda olika teorier för att beskriva fysikaliska samband i naturen skulle det inte gå lika lätt…

Samma förmåga. Men kopplat till helt olika ämnen.

Så ja, The Big Five är ett fantastiskt verktyg för att synliggöra förmågorna som går som en röd tråd inom och mellan olika ämnena.

Men nej, The Big Five kan aldrig kopplas ”bort” från det ämnesspecifika innehållet och kunskapskraven.

Och nej, The Big Five kan heller inte tas ur ett sammanhang och oreflekterat sättas in i ett annat. Det som sker då såg vi prov på i helgen. En förälder hör av sig till Skolverket med frågan huruvida The Big Five är de förmågor som bedöms på högstadiet.

Föräldern i fråga bifogar även en pentagon som pedagogen använt för att synliggöra förmågorna som eleverna blir bedömda utifrån. Skolverkets svar var klart och tydligt, nej, The Big Five är inte ett begrepp som finns i skolans nationella styrdokument. Vilket är helt korrekt.

Men, det varken föräldern eller Skolverket reflekterade eller reagerade över, är att den pentagon som lyfts fram i inlägget inte alls var tänkt att användas på högstadiet. Pentagonen är skapad av Therès Åkerblom, legitimerad förskollärare och mig veterligen har hon aldrig undervisat på högstadiet. ”Diamanten” skapades utifrån ett förskoleperspektiv. För att lyfta fram förmågorna i Lpfö.
”Vad konstigt?” kanske ni tänker. ”Märkte inte pedagogen på högstadiet det när hen valde att använda just denna pentagon?”

Nu till det finurliga i kråksången. Förmågorna i Lpfö och förmågorna i Lgr 11 är exakt de samma! Rätt klokt och självklart – inte sant? Det livslånga lärandet, förmågorna som vi ska utveckla genom hela livet, som vi börjar utveckla i tidig ålder och fortsätter utveckla genom hela livet, genom alla stadier. Därför, till pedagogens försvar, tänker jag att det är inte så himla konstigt. Hen hittade pentagonen på nätet (och ja, den är verkligen värd att ta en titt på!) men, och här är jag medveten om att jag gissar, hen kanske inte hade, eller inte tog sig, tid. Tid att reflektera kring syftet med pentagonen, hur den skulle anpassas efter just hens elever, syfte och ämne.

Big Five matris skapad av Theres Åkerblom

Nej, jag är inte ute efter att lyfta fram ett ”misstag” som en enskild pedagog har gjort. Tro mig, jag har gjort betydligt större misstag än så! Men jag väljer att lyfta det för det är en viktig del i debatten kring The Big Five (eller vilket annat verktyg och metod som helst). Hur anpassar vi det till vårt syfte, våra ämnen och framförallt till våra elever?

I boken Vänd på tanken lyfter jag och Stefan Hertz fram förmågetänket ur olika perspektiv.

Big Five är en tolkning av kursplanernas texter och ska inte ersätta kursplanen eller de ämnesspecifika färdigheterna. Det är en bra, sammanhållen metod som behöver användas med både eftertanke och med delvis omtolkning till hur du som lärare ska göra med just den här klassen, eller med just den här eleven. Ingen pedagogisk metod är heltäckande, utan man behöver skapa en verktygslåda med en uppsättning metoder hämtade från olika modeller och pedagogiska synvinklar. Att försöka hålla sig till enbart en modell eller metod har visat sig leda till att man missar väsentliga delar i ett helhetsperspektiv” (Vänd på tanken, 2016)

Oj, det blev ett långt inlägg. Längre än jag tänkt från början. Men ändå känns det bara som jag skrapat på ytan.

Det viktigaste jag vill ha sagt ändå är, oavsett om du använder Big Five eller inte, Grej Of the Day eller inte, En Läsande Klass eller inte (ja, ni ser, listan kan göras lååång..) så är det våra styrdokument som är i fokus och, viktigast av allt- se till att din undervisning utgår från just dina elevers behov – fyll på din verktygslåda med så många verktyg, metoder och strategier som möjligt, men använd de klokt, med reflektion och med eftertanke!

”Vet du, det är nog egentligen inte bara våra barn ni behöver utbilda, utan även oss föräldrar.”

Orden kom från en förälder efter att jag deltagit på ett föräldramöte och pratat kring skolans uppdrag idag, hur det i många fall skiljer sig en hel del från den skola som föräldrarna minns från när de var små och vad skolans styrdokument innebär i praktiken för just deras barn.

Om man som förälder inte har kunskap kring våra styrdokument, vad det innebär att eleverna ska ges möjlighet och förutsättningar att utveckla sina förmågor, hur detta påverkar undervisningen i praktiken, om man inte vet att skolan har ett dubbelt uppdrag – ett kunskapsuppdrag och ett demokrati och värdegrundsuppdrag, så är det faktiskt inte så himla konstigt att man som förälder ibland tänker tanken att ”var det ändå inte bättre förr?”.

Efter min korta genomgång fick jag stor respons från föräldrarna som var där. Många uttryckte att det verkligen vände upp och ner på deras tankar, att de fick helt nya insikter och reflektioner kring saker som de inte riktigt hade förstått tidigare – en förälder uttryckte att ”nu förstår jag att jag inte har förstått!”

Vilken häftig feedback!

Samma förälder frågade om jag inte hade någon liten kort film där jag pratade kring just dessa saker, om det fanns på Youtube så de föräldrar som inte var på mötet också kunde ta del av informationen. Efter mötet hade föräldern även mailat till rektorn och än en gång lyft fram idén att synliggöra informationen så att fler kan ta del av den. Och vem kan motstå en sådan önskan?

Så, här är resultatet!

Håll till godo – kanske är det fler som funderar på att ”flippa” föräldramötet – en kort flipp ger möjlighet att skapa förförståelse och underlag för diskussion, samtal och frågor i mötet med föräldrar – precis som i mötet med eleverna!

Föga förvånad blev jag när jag läste att årets julklapp anses vara VR (Virtual Reality)-glasögon. Lika föga förvånad blev jag när jag såg Naturskyddsföreningens kampanj ”NR” – Natural Reality.

För se, då var vi där igen. Svart eller vitt. Det ena, eller det andra. Nu är jag medveten om att Naturskyddsföreningens syfte inte är att förminska den upplevelse som kan ges i den virtuella världen, utan istället göra människor medvetna om den fantastiska 360-upplevelse som finns tillgänglig för oss alla, dagligen, men som vi ändå inte speciellt duktiga på att måna om.

Nåja, kontentan blir ändå i sociala medier att det ena ställs mot det andra. Vilket är, i mina ögon sett, så oerhört synd. Det ena står inte alls i motsats till det andra, det ena förstärker det andra, oavsett vilket perspektiv man ser det ur.

För lite drygt en månad sedan fick jag möjlighet att för första gången testa ett par VR-glasögon. Jag har testat förut, varianten i kartong som finns att köpa på bl.a. Claes Ohlson och kan kopplas samman med din smartphone. Jag minns att jag tyckte det var en häftig upplevelse redan då.

Men nu! Wow! Finns liksom inget annat ord som kan beskriva känslan. När du får på dig glasögonen förflyttas du till en annan plats, ett annat rum. Var du än tittar, åt sidan, uppåt, neråt, framåt, bakåt, överallt är du omsluten. Du står inte vid sidan och blickar in, du är en del av rummet, en del av miljön. Du häpnar.

Du lägger märke till detaljer. Undersöker. Synar. Utforskar. Jag valde att besöka Tutankhamuns grav (ok, erkänner, jag valde även att slåss mot zombies i kloakerna, men då detta är en pedagogisk blogg väljer jag att redogöra för mitt besök i Egypten, men, bara så ni vet, jag kommer definitivt överleva en eventuell zombie-apokalyps )

Nåväl, tillbaka till gravkammaren. Tänk så många gånger jag, tillsammans med mina elever, läst om flodkulturer. Utforskat sida upp och sida ner om egyptiska faraoner. Ett ämne som alltid fångar elevernas intresse. Hur mumifieringsprocessen gick till, biten om hur hjärnan togs ut från näsan brukar vara det eleverna fastnar mest för  Men eleverna är också nyfikna på vilka var de, kungarna och drottningarna med ofantlig makt och rikedom? Med guldsmycken och juveler som de fick ta med sig in i döden. Och hur gick det till när Tutankhamuns grav upptäcktes? Det är alltid någon elev som spontant utbrister ”Åhh jag hade velat se hur det såg ut!”

Vad vi har gjort då är att vi har gått in på Google, letat bilder, läst i böcker, tittat på filmer, ja på alla sätt undersökt och utforskat hur faraonerna levde och dog.

Nu, tänk dig istället.

Du går in i graven. Pyramidens väggar omsluter dig, sand under dina fötter. Du tänder ficklampan och lyser runt omkring dig. Du befinner dig i en gång som leder in i en första kammare. En kammare som vaktas av en ståtlig Anubis, guden som skyddar de dödas gravar. Du ser smycken, statyer, halsband, juveler. Sveper runt med ljuskäglan. Förflyttar dig in i nästa rum. Och där. Där ligger han. Iförd sin mask av guld. Tutankhamun. Du lutar dig fram. Över honom. Det är så verkligt. Du sträcker fram handen. Kippar efter andan. Du är verkligen där. För ett ögonblick stannar tiden. Och ja, det låter kanske hur löjligt som helst, men mina ögon fylldes av tårar. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag blev så tagen av stunden. Jag var där. Alltså, jag visste ju att jag befann mig i mitt vardagsrum, jag hörde barnen som skrattade i soffan, men ändå. Jag var där. Tusentals mil hemifrån, tusentals år bakåt i tiden. I en annan tid. På en annan plats. Och det tog andan ur mig.

Plötsligt påminner mig spelet om att jag inte utför det som spelet är tänkt till, att plundra graven. Och ja, det kan låta hur tokigt som helst, speciellt i en historielärares öron, men en klocka tickar och innan tiden är slut ska du få med dig så många skatter som möjligt (inklusive faraon).

Alltså, man behöver ju inte välja att plundra. Man kan ju bara gå runt och titta (på samma sätt som man inte behöver slåss mot zombies i kloakerna..) men tävlingsmänniskan i mig tog överhanden och med lite övning så lyckades jag plundra hela gravkammaren på under 70 sek

Tänk om. Tänk om mina elever hade fått sätta på sig glasögonen. Fått gå in i gravkammaren. Undersökt. Letat. Observerat. Synat. Utforskat. Vad hade det gjort för elevernas lärande? Hur hade den virtuella upplevelsen kunnat stärka och, inte minst, förstärka, elevens lärande, genom att de själva hade fått uppleva det? För mig var det en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Svart. Eller vitt. Virtuellt eller analogt. Det borde inte längre vara en fråga om det ena eller det andra. Det borde vara en fråga om hur vi kan skapa bästa möjliga lärande för alla elever, en likvärdig skola med likvärdig undervisning och likvärdig möjlighet till lärande. Några skolor kommer gå före. Sätta upp virtuella labb, låta eleverna testa och utforska. Åh, jag önskar så att alla elever, att alla barn, fick testa och använda tekniken i sin undervisning. Det borde inte vara en diskussion huruvida vi ska, eller inte ska, använda den teknik som finns tillgänglig. Det borde istället vara en diskussion kring hur vi ska använda tekniken som finns där ute. Vilka möjligheter det ger för lärandet.

Precis lika viktigt som det är att lägga in stunder då vi är ute och rör på oss i vår närmiljö, utforskar den 360-värld som finns runt omkring oss, lika viktigt är det att alla barn ges möjlighet att utforska den värld som, genom tekniken, kommer vara en del av deras naturliga miljö när de växer upp. Det vi ser idag är inte slutet på en utveckling. Det är bara början.

Det handlar inte om att vi ska ta in virtual reality i undervisningen för att eleverna ska få spela, det handlar om att eleverna ska få möjlighet att uppleva. Den värld de då ges möjlighet att uppleva är en virtuell variant av en analog verklighet. Med hjälp av teknik kan eleverna förflytta sig bakåt i tiden, till skyttegraven under första världskriget, till slavskeppet som färdades över Atlanten eller till Bastiljen den 14 juli 1789. Men också till platser vi skulle kunna besöka idag, men som ändå inte, av olika anledningar, är tillgängliga för alla. Till koncentrationslägret i Auschwitz, till kinesiska muren eller till regnskogen i Amazonas.

Hur skulle vi kunna använda virtual reality för att skapa förståelse för andra människors situation?

”Skolans mål är att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen” Lgr 11 kap 2. Idag använder barn, ungdomar och vuxna tekniken för att jaga Pokémons runt om i parker och städer. Vad skulle hända om vi i undervisningen använde tekniken för att exempelvis skapa en förståelse för hur det ser ut i Zaatari, Jordanien, eller i något av alla de andra flyktingläger som finns runt om i världen? Viken påverkan skulle det ha för elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation?

I skolan har vi ett uppdrag att skapa internationell solidaritet – hur skulle skolan kunna arbeta aktivt med det uppdraget genom att låta eleverna i en virtuell verklighet få uppleva det andra människor möter i sin analoga verklighet?

Jag blickar ut genom flygplansfönstret. Ser den Halländska kusten breda ut sig under mig. Ser solen sjunka i havet. Ser molnen vi passerar igenom och som breder ut sig likt ett täcke av bomullstussar under oss. Världen i 360.

Lutar mig tillbaks i flygplansstolen. Blundar. Och låter tanken vandra i väg till en plats, långt, långt bort. En plats med sand, sten och guld.

Idag är allting nära. Allting finns där. Vi kan förflytta oss i tid och rum.

En virtuell verklighet eller en analog verklighet? För mig handlar det egentligen bara om en sak.

Att skapa den allra bästa verkligheten för att alla elever ska lyckas nå så långt som möjligt, med nyfikenhet och lust till livslångt lärande i fokus.

Det är den verkligheten jag strävar efter, den verklighet som är mitt fokus, och den verklighet som är mitt mål.

Vilken är din?

…tycks vara ett av de stora samtalsämnena nu för tiden. Många gör sina åsikter hörda i läx-debatten och båda sidor har argument som för mig känns viktiga, var och en på sitt sätt. Det här är inte ett debattinlägg i ämnet läxor. Det här är helt enkelt en stilla reflektion utifrån mina erfarenheter som fyrbarnsmor – alla fyra barn i skolåldern, från förskoleklass och upp till åk 7.

En av mina barn, den näst yngsta, går i åk 1. Varje vecka har hon läsläxa i sin läsebok. En bok som består av tre olika nivåer. A, B och C. Med samma berättelse i alla, men med olika svårighet och nivå. Detta innebär att alla barn i klassen kan läsa, och samtala om, samma berättelse, men utifrån den nivån som just det barnet befinner sig i sin läsförmåga.

Häromveckan kom dottern hem och visade stolt upp att hon nu gått från bok B till bok C, den allra svåraste. En hel del tankar dök upp i mitt huvud. Givetvis är jag glad för att hon knäckt läskoden och att läsningen flyter på för henne, men tänkte samtidigt på de barnen i klassen som ännu ej riktigt knäckt den koden och behöver en bok med enklare och mindre text. Känner de att de ”ligger efter” de andra?

Jag frågade dottern vad det var för skillnad på böckerna och hon gav exempel hur meningarna var längre i C-boken, texten mindre och kapitlen innehöll fler sidor. Hon jämförde med de andra böckerna som hade fler bilder och mindre text. ”Men mamma, det spelar liksom ingen roll vilken bok man har, vi läser ju alla samma berättelse!”

Här tänker jag direkt, lärarens betydelse. Här finns det en lärare som har en tanke och som har ett förhållningssätt och förmedlar till eleverna att det handlar inte om ”nivåer” som är ”bättre” eller ”sämre”, det handlar om att vi alla läser samma bok och diskuterar samma innehåll. Inte svårare än så.

Lärarens betydelse.

I morse frågade jag sonen ”har du någon läxa tills nästa vecka?”

”Ja, men det vet du väl mamma, du har ju fått mail på Unikum. Jag måste låna din dator förresten, för jag ska kolla på en film.”

12 år. Och med huvudet fullt av Fifa 17, fotbollsmatcher och Snapchat. Men samtidigt, koll på läxan och framförallt koll på var han kan hitta information om läxans innehåll.

Jag minns att det kommit ett mail från hans lärare och slår upp datorn. I mailet, som är kopplat till lärplattformen Unikum, finns en länk till en flipp från Studi.se. Flippen handlar om Västeuropa. I mailet hänvisas även till den stödstruktur som eleverna fått med sig hem och ska användas när de tittar på flippen.

Stödstrukturen består av en tabell (för övrigt topp 1 på listan över mina digitala hjälpmedel – infoga tabell!!) Tabellen är uppdelad utifrån Europas olika delar och det eleverna ska arbeta med är:

• länder
• antal invånare
• klimat
• naturlandskap
• näringar

Sonen tar glatt min dator, klickar vidare på länken och under tiden går jag ner och hänger tvätt. Efter en kvart kommer han ner och frågar om jag vill se hans stödstruktur. Han läser upp den information han fått fram och, som den ”jobbiga” mamma jag är, ställer jag givetvis, i mitt tycke roliga, följdfrågor.

”Vad innebär kustklimat?”

”Vad är det för skillnad på kustklimat och inlandsklimat?”

Sonen suckar.

Men han har förstått. Han har förstått flippen och han har skrivit ner stödord som han tar med tillbaka till skolan och kommer till lektionen med en förförståelse som han, tillsammans med sina klasskamrater, sedan kan bygga vidare på.

En stödstruktur som möjliggör för eleverna att resonera kring likheter och skillnader, se samband och jämföra.

En flipp. En stödstruktur. En läxa som alla kan klara. (Och jag är säker på att om någon elev inte har tillgång till dator eller internet hemma så har läraren tänkt på det också).

Lärarens betydelse.

Lärarens betydelse för att skapa en undervisning där eleverna ges möjlighet att träna och utveckla de förmågor som läroplanen skriver fram att eleverna ska utveckla och bedömas utifrån. En lärare som använder läxan för att skapa förförståelse så alla elever ges samma möjlighet att starta från en gemensam grund.

Att läxa eller inte läxa. Det tycks vara frågan nu för tiden.

För mig är inte läxan i sig ett problem. Läxan blir ett problem när skolan förutsätter att hemmet ska klara av att stötta eleven i det som inte hinns med i skolan.

En läxa, i mina ögon, är något som eleven måste kunna klara av själv. Utan mammas, pappas eller en släkting som är ingenjörs hjälp. Jag ska inte behöva ringa runt till halva bekantskapskretsen för att hitta någon som kan hjälpa mitt barn med andragradsekvationer.

Jag är glad för att mina barns lärare ger mina barn möjligheten att träna sin läsförmåga genom att använda en bok som är anpassad till barnets förmåga och som gör att barnet känner sig stolt, istället för ”misslyckad”. Som gör att barnet känner ”jag kan”, och där läsningen blir en mysig stund istället för en kamp. Att min dotter får en läxa hon klarar av.

Jag är glad över att mina barns lärare ger mina barn möjligheten att förbereda sig, skapa förförståelse genom att ta del av information och till sin hjälp ha stöttning och struktur. Jag är glad för att min son får en läxa han klarar av.

Tänk om vi ställer fel fråga?

Tänk om inte frågan borde handla om läxa eller inte läxa utan istället borde handla om hur, varför, på vilket sätt och utifrån vilket syfte?

Hur vi får eleverna att växa.

Allt är inte svart eller vitt.

Med undantag för tvätten som jag nu ska fortsätta att sortera!

Hoppas jag utmanat en och annan tanke.

Trevlig helg!