För två år sedan kom jag in i vårt klassrum och berättade att nu hade fröken minsann fått en kanonidé – minns ni? ”Nu ska vi flippa klassrummet” sa jag. ”Vadå flippa”, undrade ni. Jag drog igång blogg och Facebook-sida, lärde mig att använda redigeringsprogram jag aldrig tidigare använt, lärde mig hur man bäddar in Youtubeklipp på en blogg, hur man publicerar inlägg och hur man länkar vidare till Facebook. Fröken fick börja från ”scratch”. Ni vet ju själva, jag är ju liksom inget teknikfreak. Jag skickar meddelande till dig Ted när jag behöver hjälp med att konvertera Mp4 filer. Jag ropar på dig Taher, när smartboarden inte funkar i A 31, och tänk alla gånger du hjälpt mig att få igång ljudet i A 18!
Jag kastade mig ut i något nytt och något okänt. Men jag gjorde det tillsammans med er. Tänker på alla era härliga kommentarer. På dig Marigona, när du sa att man blir lika trött på mina lektioner som man blir på gympan! Jag tänker på dig Arbresha, när du skrev på vår Facebook-sida, två veckor innan skolan skulle starta upp efter sommarlovet, att du längtade tillbaka till skolan. Jag tänker på er, Charbel och Hamza, som satte ner foten och förklarade er syn på yttrandefrihet och demokrati. ”#JeSuisAbsolutelyNotCharlie” – kommer du ihåg Gjenis?
Hela tiden har ni tålmodigt stått ut med frökens alla tankar, idéer och nya påhitt. ”Hur många koppar kaffe dricker du per dag egentligen”? En fråga ni tjejer i 9 B allt som oftast frågar fröken. Antar att rätt svar är…alldeles för många!
Men anledningen till min energi, till alla mina nya påhitt och tankar, ja den anledningen är ni! Ni har varit med från början på min flippade resa. Då och då åker jag runt i skolor i Sverige och föreläser om vårt flippade klassrum. Och ja, jag vet Kaltrina, jag borde ha reklam på bloggen och dra in pengar som ni kunde ta del av. ”Tänk Lotta, då hade vi kunnat få åka till Auschwitz”. Du sa inte att då kan vi åka till Liseberg eller Köpenhamn, utan du såg en möjlighet att få uppleva något som har lämnat djupa spår i historien. Vilka kloka elever jag har…
Det är precis det som jag berättar om när jag är ute och föreläser. Jag börjar alltid med ditt citat Saba, minns du när jag ställde frågan #Varförskola? Du svarade självklart ”För att det är fett kul att lära sig saker man inte visste innan”. Varje gång jag citerar dig så brukar alla de som lyssnar nicka och le. Rektorer, politiker, lärare, författare, ja alla imponeras av din klokhet! Så enkelt. Men så mitt i prick!
Vilken resa jag har gjort tillsammans med er. I går var fröken i Stockholm. Jag hade blivit inbjuden för att tala på SETT-mässan, en mässa för lärare runt om i Sverige. Jag skulle berätta om vårt flippade klassrum. Jag var så nervös så när jag kom till mässan skakade mina händer. På riktigt alltså. Sådär så jag bara ville vända på klacken och gå där ifrån. Så tänkte jag på er, att det handlar om er, inte om mig. Och när jag klev på scen så kändes det som om ni stod bredvid mig och sa ”Det är lugnt fröken, du fixar det”! 450 personer satt i publiken, men det kändes som jag stod i A31 tillsammans med er!
Fröken – rockstjärna för en dag. Ni – rockstjärnor varje dag!
450 personer kom för att lyssna på vår berättelse. Om hur vi arbetar med förmågor, flippat klassrum och hur fröken då och då flippar ur med ett och annat Facebook-inlägg. ”Det plingar ju hela tiden i telefonen sen du skaffade Facebook med oss”. Minns du när du sa det Fatema?
Då och då får jag höra av andra vuxna att ”Man kan inte vara vän med sina elever”. Läraren är läraren och eleverna är elever. Jag tänker tvärtom! Ni är mina arbetskollegor, ibland är ni läraren och jag är eleven. Och självklart är jag er vän! Likaväl som jag är en vuxen ni kan vända er till, som försöker lyssna och finnas där när ni behöver mig.
Men jag är också mänsklig. Jag har dagar då jag inte alltid är på strålande humör. Som när jag sovit dåligt pga vakna barn hemma och får förvarna om att idag har fröken kort stubin :) Ni brukar le och säga ”Det är lugnt fröken, vi ska sköta oss”.
När jag berättar om hur vi jobbar, när jag berättar om era fantastiska idéer, när jag berättar om era tankar så vill jag ni ska veta hur imponerade lärare runt om i Sverige blir. Jag möter lärare från alla möjliga skolor. Från alla möjliga städer. Alla blir de lika imponerade av just er. Ni vet ju hur fröken älskar att vara rockstjärna (trots att jag handlar på Gekås), men mina föreläsningar handlar inte om mig, de handlar om er.
Rockstjärna – givetvis i Gekås-jeans och Ullareds-skor!
I går visade jag er film #WeAreTheFuture. 450 personer applåderade högljutt efter filmen var slut. Jag var så stolt. Stolt över er. Över det arbete ni lagt ner. Så stolt över att få vara er lärare och få vara med på er resa. Ni är magiska. Och jag är lyckligt lottad som får möjlighet att vara er lärare.
Om två månader slutar ni nian. Två månader. Jag kommer stå på avslutningsdagen med tårar i ögonvrån. Det ni har betytt för mig på min pedagogiska resa kan jag inte beskriva med ord. Jag önskar verkligen att ni hade fått uppleva känslan när tårögda lärare kommer fram till mig efter föreläsningen, kramar om mig och säger ”Vilka fantastiska elever du har”!
Ni är fantastiska! Ni är, precis som jag, lite halvflippade, ibland halvgalna, och alldeles, alldeles underbara.
Jag kan inte annat än att buga, bocka och tacka er för allt det ni gett mig. Alla skratt, all glädje, all kunskap. Alla möten, alla ögonblick som gått förbi under dessa fyra år.
Nu känns ni flygfärdiga och redo att ge er ut och utforska världen på egen hand. Lova mig bara en sak. Låt aldrig, aldrig någon annan säga åt dig att du inte kan. Lägg inte din framtid i någon annans händer. Det är du som skapar din egen framtid och det är du som skapar ditt liv.
Jag tror på dig och jag tror på att allt du vill, tänker och drömmer, kan bli verklighet!
Tack för att just du är du!
Ps. Ett axplock av alla de kommentarer som rullat in på min twitter senaste dygnet. Ni sätter spår i andra människors liv! 
