”Lotta, jag drar ner till datasalen och söker fakta om franska revolutionen. När ska jag komma tillbaka till klassrummet?”
”Kom vid tio i, så tar vi en återsamling innan vi avrundar lektionen!”
2002. Jag var nybakad lärare, mitt första jobb som lärare på Östergårdsskolan i Halmstad (där jag förvisso stannade kvar 13 år till
). Och ja, jag var nog en av alla de som utövade, det som Jonas Linderoth i ett debattinlägg i DN häromdagen, benämnde som ”flum-pedagogik”. Vissa lektioner. Andra lektioner kunde se ut precis tvärtemot.
”Nu slår vi upp sida 32 i läroboken, se till att anteckna allt det jag skriver på tavlan för det här kommer garanterat komma på provet. Är det någon som vet vem som var kung i Frankrike när Franska revolutionen utbröt?”
Katederundervisning. Och ja, jag hade min pekpinne som jag då och då drog ner min vita projektorduk med och satte på overheadapparaten för att visa och förtydliga med en och annan uppkopierad stencil.
Inte bara det ena. Eller det andra. Först genomgångar av innehåll, överföring av fakta och kunskap, tonåringar som lite lätt halvsovandes i bänkraderna svarade på frågor om frihet, jämlikhet och broderskap. När instuderingsfrågor och kapitelinnehåll var avklarat (check på den), kunde vi övergå till ”friare” fördjupningsuppgifter. Som, allt för ofta, resulterade i att en tredjedel av eleverna var i datasalen, en tredjedel var utspridda i olika grupprum och en tredjedel kunde inte jobba vidare den lektionen ”för den som har alla anteckningar är sjuk”. Någonstans däremellan sprang en lärare in och ut ur alla rum och försökte hålla koll på eleverna så att de jobbade. Den läraren var jag.
Känns det igen?
Jag skriver inte detta för att raljera. Jag skriver inte detta för att säga att allt det vi gjorde förr i klassrummet är förkastligt och allt det vi gör idag är fantastiskt.
Jag säger det för att nyansera. Allt är inte svart. Eller vitt.
I min och Stefan Hertz bok ”Vänd på tanken”, utforskar vi såväl det lärarledda klassrummet som det klassrum där eleverna ”forskar själva”. Det finns för- och nackdelar med båda två. Fördelar med ett lärarlett klassrum kan bl.a vara att det lärarledda klassrummet premierar minneskunskaper. ”Repetition och uthållig övning är nödvändig för en hel del av den kunskap vi människor behöver tillägna oss. Den uppsättning kunskaper som vi tillägnar oss är sedan fundament för alla kommande kunskaper. Repetition är en av flera effektiva inlärningsmetoder, och ibland alltså helt nödvändig” (Vänd på tanken, 2016)
Förutom repetition och uthållig övning så kunde jag se att många elever i mitt klassrum mådde väl av en styrd undervisning. Det skapade struktur för många elever, en struktur som i sin tur skapade trygghet. ”Mallen” för hur undervisning gick till delades av många kollegor och eleverna kände igen undervisningen oavsett vilken lärare de mötte.
Men.
Jag kunde se, att även om eleverna ”tvingades” till aktivitet på lektionen (anteckna allt jag skriver ner på tavlan, för ni kan vara säkra på att det kommer på provet nästa vecka) så var eleverna ofta passiva i lärandet. De tog ingen aktiv roll i sitt eget lärande, ingen reflektion kring vad jag lärt, hur jag lärde mig det eller varför. Allt för ofta hade jag elever som ”höll för” i sin anteckningsbok när de arbetade med instuderingsfrågor, för de ville inte att någon annan skulle kunna skriva av deras svar. Att bli klar först var viktigare än att hjälpa, stötta och utmana sina kamrater. Begrepp som kollaborativt lärande och språkutvecklande arbetssätt lyste med sin frånvaro.
Sen finns det de elever som trivs med ”eget arbete”, att få söka kunskap på egen hand, i sin egen takt (jag vet, för jag var själv en sådan elev..) Det allra bästa jag visste var att få gå ner till biblioteket och söka fakta, gärna om andra världskriget som var ett specialintresse när jag gick på högstadiet. Kanske var det den känslan jag hoppades på att fler skulle känna när jag släppte iväg eleverna till datasalen för att ”forska själva”.
Det finns flera nackdelar med denna undervisning. ”De elever som brukar vara duktiga på att ta eget ansvar, och på så sätt också får en position i klassrummet som självgående, hamnar ofta i en ”komfortzon” där de reproducerar. De gör mer av det som de redan kan.” (Vänd på tanken, 2016)
Mer av det de redan kan.
Eller så gör de ingenting, för de har inte lärt sig att kunna. Kunna söka, inhämta, granska, sortera och kunna använda den information de hittar.
På 0,35 sekunder får jag 1 540 000 träffar när jag googlar ”Andra världskriget”.
Kanske var det enklare 1991, då Agneta på biblioteket visade mig hyllan med böcker och där jag rätt enkelt hittade en bok om invasionen i Normandie.
”Det är så enkelt att hitta kunskap idag”. Fel.
Det är lätt att hitta information, att ta till sig informationen och göra om den till kunskap kräver en helt annan typ av undervisning. Ett helt annat typ av klassrum.
Är det något jag själv märkt, inte bara genom att titta inåt mot mig själv och min egen undervisning, utan också i min roll som verksamhetsutvecklare inom barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad kommun, så är det att pedagoger och skolledare idag, är mycket mer medvetna. Medvetna om att det krävs att vi tittar inåt, på vår egna verksamhet, våra elevers behov, för att se vilken typ av verktyg, vilken typ av undervisning, metoder och strategier vi behöver utveckla på just vår skola för att möta våra elevers behov. Vi erbjuder inte längre en typ av undervisning, en typ av läromedel och en typ av stöttning. Vi strävar efter att utveckla vår undervisning, utforska nya källor till information (inte minst de digitala) och vi tänker inte längre en typ av stöttning där eleven ska anpassas till vår undervisning, istället tänker fler och fler, hur ska jag anpassa undervisningen för att möta mina elever?
”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” Lgr 11 kap 1
Bra så. Men vad krävs då? Eller varför inte vända på tanken. Vad krävs inte?
Minns ni Kaj? Han som simmade ur bild? Hans fru hade zoomen inställd och kämpade febrilt med att få sin man att simma i bild! Överför bildrutan till klassrummet. Upp med handen alla ni som någon gång haft elever som simmar ur bild? *räcker själv upp handen*
Kanske handlar ”skola” och ”undervisning” idag betydligt mindre om att tvinga in eleverna i vår bildruta (ni måste anteckna detta annars kommer ni inte klara provet) och betydligt mer om att istället reflektera kring vilken typ av undervisning, vilken typ av bildruta, jag behöver skapa i mitt klassrum, för att kunna följa eleverna just där de befinner sig, möta eleverna just där de simmar…
Jag har nog kommit en ganska lång bit bort från bilden jag inledningsvis målade upp. Av eleven jag släppte iväg ensam till datasalen. Eller av läraren som står med pekpinnen framme vid katedern. Läraren som försökte få eleverna engagerade och aktiva genom att då och då påminna om att detta ”kommer garanterat komma på provet”… Men jag tänker inte att jag gjorde ”fel” då och ”rätt” nu, jag tänker att vi lär, utvecklas och drar lärdom av våra erfarenheter längs med vägen.
Vill avsluta med att citera ett meddelande jag fick i våras. Av en ”gammal” elev. En elev som mötte såväl eget arbete i datasalen som pekpinne och katederundervisning i mitt klassrum. Långt innan flippat klassrum, Lgr 11, förmågor och språkutvecklande undervisning var i fokus. Men, som först och främst, mötte mig. Vad jag vill belysa med hens ord är att oavsett teorier, metoder, läroplaner, forskning och beprövad erfarenhet, så är det, till syvende och sist, mötet mellan läraren och eleven, mellan dig och barnet, som gör all skillnad i världen.
”Jag skulle vilja tacka dig, för du har satt så stora avtryck hos mig. Det är tack vare dig jag står där jag är idag, du fick mig motiverad och om inte du hade inspirerat mig som du gjorde är jag inte säker på att jag ens tagit mig till gymnasiet. Så TACK, för att du har varit en så stor inspirationskälla för mig och för att du fick mig motiverad”
”En lärare påverkar evigheten, han vet aldrig var hans inflytande tar slut. ”
Ha det i bakhuvudet nästa gång du läser ännu en PISA-rapport, en insändare eller en upprörd ledare i DN…
