”Mamma, du måste hjälpa mig att ladda ner nya Pokémon till din mobil, jag vill följa med Alvin ut och jaga Pokémons!”
Min 6-åring pockar på min uppmärksamhet, just när jag sitter och scrollar i Facebook-flödet och min blick har fastnat på ännu en av alla de där bilderna med citat på som talar om för oss att det var bättre förr. Förr. Då vi byggde träkojor, klättrade i träd, gungade, spelade fotboll, var vid sjön och badade hela dagarna. Solen lyste ständigt, på sommaren var det varmt och på vintern låg det alltid metervis med snö i skogen. Åtminstone är det den bilden många 70-talister med stor sannolikhet delar med mig. Jag inser ju själv att bilden givetvis är något romantiserad. Visst fanns det somrar som mest regnade bort, visst fanns det vintrar då snön ersattes med slask och is. Och visst fanns det dagar då vi satt inne framför TV:n, kanske i sällskap med en moviebox eller nya Nintendo och spelade Super Mario eller ett parti Zelda.
När jag tänker efter så tror jag att dessa dagar var rätt så många. Men ändå. Det vi minns, är bilden av ett modernt Bullerbyn med skrapade knän och solblekt hår. Men vad är det då som gör att vi romantiserar gårdagen, förfasas av nutiden och skräms av morgondagen? Är det verkligen tekniken som skrämmer oss, eller är det vår okunskap om hur vi ska kunna använda tekniken och utnyttja dess möjligheter som skrämmer?
För lite drygt en vecka sen kom jag hem från Almedalen. Tillsammans med EIT digital och bl.a Per Falk, Carl Heath och Niclas Ekholm (IKT-labbet), deltog jag i ett seminariun/workshop som handlade om makerspace och makerkultur kopplad till undervisning och lärande. När jag och Niclas satt och förberedde vår del av seminariet visade han mig det som kallas för Augmented Reality (AR), förstärkt verklighet. Jag måste erkänna att det var första gången som jag stötte på AR, hade inte fått det demonstrerat för mig tidigare, och jag var minst lika imponerad som min 6-åring blev första gången hon såg en levande Pokemon på gräsmattan.
Vi satt länge och diskuterade vilka möjligheter AR kan ha för lärandet. I mitt klassrum använde jag bildstöd, modeller, stödstrukturer för att förstärka och utveckla lärandet. Vilka möjligheter kan då inte ges med en förstärkt verklighet!
Min SO-hjärna gick genast igång. Tänk dig att gå runt på gatorna i Visby och med teknikens hjälp kunna uppleva hur det såg ut på medeltiden. Vad hade människorna på sig, hur såg handeln ut, vilka djur fanns, vilka vapen hade männen, tänk dig att få vara där och verkligen uppleva och utforska! Tänk dig sedan samma sak på andra historiska platser runt om i Sverige. Platser nära dig. Möjligheten att som historielärare kunna ta med eleverna ut på en riktig historisk rundvandring. Jag menar en rundvandring där eleverna själva ges möjlighet att få se, inte bara hur platsen ser ut idag, utan också få levande bilder över hur den såg ut förr och vad som utspelade sig just där, då. Domarringar, vikingagravar, kända historiska slag, ja, egentligen är det bara fantasin som kan sätta stop, tekniken finns redan.
Givetvis stannar inte möjligheterna vid en mattebok eller en historisk rundvandring. Nya möjligheter skulle öppnas upp överallt, det fysiska klassrummet skulle förändras och lärande som vi ser på det idag, skulle få en helt ny innebörd.
Kanske är det också det som skrämmer…
Det som får oss att fortsätta lajka och dela bilder på bildäck från träd och citat som säger att det var bättre förr. Innan all teknik. Jag ser Youtube-klippet från Central Park och hysterin som uppstår bland vuxna människor när en sällsynt Pokémon dyker upp och visst, jag inser också, att precis som med allting annat finns det såväl möjligheter som utmaningar med tekniken. Men utmaningarna får inte hindra oss från att utnyttja möjligheterna!
”Mamma, mamma – det är en råtta i din säng!”
6-åringen har fångat sin första Pokémon. Resten av dagen tillbringar hon ute tillsammans med sina syskon och går gata upp och gata ner i samhället för att hitta så många Pokémons som möjligt.
Jag hoppas bara inte att det stannar vid råttor, apor och larver som fångas vid vägkanten.
För uppenbart är, att dagens teknik, har betydligt mer att erbjuda än så. Vi håller redan framtiden i vår hand…
Välkommen till framtidens lärande!
