Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara. För mig är det ingen fråga. Det är en icke-fråga. Men så i morse, av en slump, aktualiserades frågan igen.
I mitt Facebook-flöde kom det upp ett inlägg, postat av en skola, som valt att varje morgon samla in elevernas mobiler på expeditionen (i mitt stilla sinne undrar jag om den administrativa personalens tid inte kunde utnyttjas mer effektivt än att föra protokoll över insamlade mobiler, men det är en helt annan fråga…)
På bilden ser man en elev i åk 8 le glatt när hon lämnar över mobilen till en ännu gladare kvinna på expeditionen. Under bilden står det:
”Idag börjar vår nya mobilfria skola i ett led att få större koncentration och fokusering på skolarbetet och att umgås mer med varandra! Mellan kl 8.15-8.30 lämnar alla i åk 6-9 in sina mobiler i klassens röda mobilhotell hos Katarina på expeditionen.
Här prickar Amanda i åk 8 av sig på klasslistan, lämnar in sin telefon och hämtar ut den sen efter skoldagens slut.”
Sen fortsatte jag att läsa kommentarerna under bilden. Då blev det ännu mer intressant. De flesta av de, över 600 kommentarer som hittills kommit in, är överväldigande positiva.
”S + MP kanske kan tillsätta en utredning för ev allmänt införande av mobilförbud i klassrummen.”
”Äntligen börjar nån vakna”
”Fler borde ta efter”
”Det är ju en självklarhet!!”
”Många fler skolor borde göra så. Och arbetsplatser borde ha mobilförbud under arbetstiden”
”En underbar läsning tycker jag. Bara att ta efter”
”Bästa ideén ever”
”Kan vi inte införa detta på bussar, tåg och arbetsplatser. För alla?”
”Härligt med en skola som vågar och vill ta sunda beslut”
”Sunt förnuft när det är som allra bäst”
”Självklarhet, vad är alternativet!!”
”Så bra så jag bara förstår inte varför inte alla skolor har det? VEM kan motsätta sig detta?”
Och då slog det mig. Lika självklart som det är för mig att dagens teknik ger mig som pedagog oändligt många fler möjligheter i klassrummet idag, jämfört med för tio år sedan, lika självklart tycks det vara för andra att det är på grund av dagens teknik, som vi har fallande resultat och avsaknad av ”ordning och reda”. Samla in mobiler för att skapa mer ”ordning och reda”. Men också för att eleverna skulle börja umgås mer med varandra.
För visst var allting bättre förr. Tänk tillbaka på din egen skolgång. Ingen som var utanför. Ingen som blev utfryst. Alla lekte tillsammans i en enda stor, härlig, grupp, utan social inbördes rangordning, utanförskap, utfrysning och mobbing. Inte som idag. När allt är. Mobilens. Fel.
Det finns mobbing – inte så konstigt när det finns appar som direkt uppmuntrar till trakasserier på nätet.
Det finns utanförskap – inte så konstigt när det lätt bildas grupper i sociala medier som bestämmer vad som är innanför, och indirekt vad som faller utanför, normen.
Det finns utfrysning – inte så konstigt när det finns ett socialt spel som pågår i det dolda, i mobilen, i stängda chattrum där inte alla får tillträde.
Allt. Är. Mobilens. Fel.
Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med utanförskap, utfrysning och mobbing i ett skåp med hänglås.
Eller?
Det var bättre förr. Innan mobilernas tid. Då var det ingen i klassrummet som hade svårt att koncentrera sig. Ingen som störde. Ingen som tappade fokus från det som skulle genomföras på lektionen. Ingen som satt och kladdade på bänken. Plockade sönder suddgummit. Kastade papperslappar. Ingen som tog en extra sväng i korridoren efter att de varit på toaletten (där det egentligen bara kollades så frisyren var på plats, men i alla fall en anledning att få be om att få gå på toaletten) Nej. Det hände typ. Aldrig.
Allt. Är. Mobilens. Fel.
Vi tar bort mobilerna. Vi låser in mobilerna på expeditionen. Och på samma gång låser vi in alla problem och utmaningar med okoncentration, bristande fokus, brist på motivation och brist på nyfikenhet i ett skåp med hänglås.
Givetvis ska vi inte ha elevernas mobiler som verktyg att använda i skolarbetet. Skolan ska tillhandahålla de digitala verktyg som krävs i dagens utbildning. I vår läroplan står bl.a att:
”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med stort informationsflöde och en snabb förändringstakt” Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg och lär oss att orientera oss i den komplexa verklighet med det stora informationsflöde vi möter på nätet idag?
Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.
Vidar står det i läroplanen att:
”Skolan ska ansvara för att varje elev, efter genomgången grundskola, kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”. Hur ska vi kunna erbjuda eleverna den möjligheten om vi inte tillhandahåller digitala verktyg där eleverna ges möjlighet att träna på att, inte bara söka kunskap, utan även skapa och kommunicera, med hjälp av digitala verktyg.
Där ska vi inte använda elevernas privata mobiler.
Men.
Det står även i vår läroplan, första kapitlet, tredje stycket att:
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Smaka på orden.
Varje enskild elev. Sin unika egenart. Delta i samhällslivet. Ansvarig frihet.
Nu ska vi umgås med varandra. Nu ska vi umgås, leka, ha roligt tillsammans. Vi ska sluta stirra ner i våra telefoner på rasten. Sluta sitta och knappa på våra tangentbord. Nej, vi ska spela boll, spela kort, prata med varandra och ha det precis sådär fantastiskt härligt och mysigt som det var. Förr.
Varje enskild elev. Sin unika egenart. Tänk så många elever jag mött som har sina allra närmsta vänner på en helt annan plats. I ett helt annat land. De delar samma intressen, diskuterar spännande saker, utbyter tankar och reflektioner. Som har sin allra närmsta umgängeskrets. I mobilen.
Alla barn uppskattar inte att spela fotboll.
Alla barn uppskattar inte att deras möjlighet till kommunikation och umgänge på rasten begränsas till enbart de människor som finns i deras fysiska närhet.
Alla barn uppskattar inte att deras ansvariga frihet blir beslagtaget. Och inlåst. I ett skåp på en rektorsexpedition.
I läroplanens kapitel 2.2 står att läsa att ”Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och
tänkande”. Har man undersökt elevernas behov? Har man gjort eleverna delaktiga i beslutet? Delaktighet, inflytande och ansvar. Tre grundstenar i våra styrdokument. Vilka behov har eleverna?
En elev skriver som kommentar på Facebook-sidan:
”Jag arbetar jävligt dåligt utan mobil och blir jävligt stressad när jag inte har den så den här regeln suger tycker jag som elev på denna skola”.
Jag hör frustrationen och besvikelsen hos en tonåring, som inte anses kapabel att själv kunna ta ansvar. Som inte får vara delaktig. Där man inte tar hänsyn till individens behov.
Jag blir ledsen. Jag blir arg så det kokar i mig. Tacksam när jag scrollar bland kommentarerna på skolans Facebooksida och ser en person som skriver ”Visar man ungdomar att man litar på dem så motsvarar de ofta det förtroendet. Visar man att man inte litar på dem så lär de sig inte att ta ansvar.”
Skolutveckling borde handla om pedagogik. Hur vi kan skapa förutsättningar för att möta varje elevs behov och förutsättningar. Hur vi skapar en undervisning som främjar lusten till livslångt lärande. En undervisning som uppfyller såväl vårt kunskapsuppdrag som vårt demokrati och värdegrundsuppdrag. Hur förmedlar vi till eleverna att vi tror på dem? Att vi har höga förväntningar? Hur lär vi eleverna att ta ansvar?
Hur skapar vi en utbildning där varje enskild elev ges möjlighet att finna sin unika egenart och därigenom kan delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet?
Sånt borde vi diskutera.
Inte mobiler. Eller kepsar. Eller skåp med lås på en rektorsexpedition.
Inte hur vi tar ett steg fram. Och två tillbaks.
Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen. Ge mig in i debatten. Kring mobilernas vara eller icke vara.
För mig är det aldrig en fråga om teknik. För mig är det en fråga om människor.
Ps. En person utmanade och ställde den självklara frågan tillbaka till skolan ”Och så klart så gäller det för personalen också eller?”
Vågar du gissa svaret?
